Bikten 24 timmar

God morgon på er och TACK för påminnelsen, Sandra. IGEN, haha! Nu är det allt på tiden att vi dammar av bikten! Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på.

  1. Elin skriver:

    Tack för din bikt!! Hoppas den är öppen trots att de är några månader sedan publiceringen.
    Jag måste få lätta mitt hjärta! Jag har en sambo, vi bråkar ganska ofta, han har kort stubin och det är lite knackigt mellan oss. Vi har ett stabilt liv, en bostad, fasta jobb och bra umgängeskrets. Problemet är att jag har varit otrogen mot honom. Jag saknade väl uppskattningen, omtanken och bl.a. Bl.a. Nej ja vet inte egentligen varför. Jag va full.. Vi hade haft en stor jobbfest, jag följde med några doktorer på efterfest, men när alla åkte hem blev jag kvar.. Han började ta på mig, kyssa mig och sen hade vi sex. Båda va fulla och ångrar det. Men just där och då va de rätt.. Men idag har jag sådan ångest! Jag skäms inför måndagen och jobb..eftersom han är överläkare på min avdelning.. Jag har ångest gentemot min sambo. Ska jag berätta eller inte, vad leder det till, går vi i sär? Löser vi det? Jag vet ingenting just idag!

  2. M skriver:

    För snart två år sedan gjorde jag och min pojkvän slut. Ett fartfyllt förhållande med stunder då vi älskade varandra mer än något annat, planerade våra barns namn, pratade om var vi skulle bo och kollade på ringar tillsammans. Stunder då svartsjukan tog över, kolla igenom varandras telefon när den andra sov, fester som slutade i att jag fick stryk, nätter fyllda av tårar och dödslängtan.
    Sista gången jag såg honom var vi ingenting, sista gången vi sågs slutade med stryk. Sista gången vi sågs älskade jag honom fortfarande.
    Lever i ett lyckligt förhållande, snart fem månader långt. Vi har alla de lyckliga stunderna jag oxå hade med mitt ex, men aldrig de olyckliga. Gissa vem jag älskar mest?
    Jag hatar mitt ex och allt han gjort för mig, men jag älskar honom så mycket att det gör ont och så mycket att tårarna sprutar av längtan efter honom. Jag hatar att jag älskar honom men jag älskar honom och hatar att sakna honom men älskar honom trots att jag hatar honom men ändå älskar jag honom. Jag skäms

  3. Var ute och drack igår, kör budbil, kunde inte blåsa igång den. Fick sån brutal panik och mår fortfarande så jävla dåligt. Rätt åt mig men har sådan ångest,
    Min sambo fick hämta mig och nu ligger jag hemma i soffan. Ljög för chefen. FYFAANNN

  4. emelie skriver:

    Det känns som att jag sviker folk som kommer nära. Jag har svårt att hantera det efter tråkiga saker som har hänt förr. Vill kunna släppa in någon ny, få bli älskad och känna fjärilarna i magen bara genom att titta på honom. Att ta risker är jag väldigt dålig på, framför allt att chansa och verkligen testa. Jag gömmer mig bakom min trygga mur, är så trött på mitt egna beteende men det är svårt att bryta ett fast mönster.
    Det jobbigaste är när alla i ens närhet har det så otroligt fint och det bara känns som att man trycker ner med sitt egna.

    Tack för att man kunde få skriva av sig lite.

  5. M 25 skriver:

    Till Malin:

    Jag har aldrig varit i din situation eller känt som du gör. Men jag har varit i ert barns situation. Mina föräldrar blev kära, gifte sig och skaffade barn och redan då började problemen. Pappa var konflikträdd och låtsades som inget (på samma sätt som hans föräldrar höll ihop för familjens skull), mamma höll tyst för deras barns skull. Fyra barn till och 23 års äktenskap klarade hon inte mer och gjorde slut och numer är hon lyckligt gift med en annan.
    Ska det behöva vara så? Vi barn var inte lyckligare för att de höll ihop. Det hade varit mycket lättare för oss om de faktiskt skiljde sig, eller varför inte prövat parterapi?
    Barn lär sig hur de ska hantera sina relationer genom att observera sina föräldrar (eller andra närstående) Barn är lyckliga när deras föräldrar mår bra.

    Vad jag omedvetet lärt mig av mina föräldrar är att man ska låtsas att allt är bra, inte visa känslor, fake it till you make it. Glöm inte hur mycket ni påverkar ert barn, inte främst ned det ni säger utan i era handlingar.
    Ni blev ihop av en anledning, kanske behöver ni påminnas om det? Kanske hjälper terapi?
    Jag mår idag ”bra”, gått hos en psykolog och jobbar med mina issues och det blir bara bättre och bättre 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..