I busskuren

Jag måste dela med mig av något som hände tidigare i dag, när jag och Cornelis satt och väntade på bussen. Det var bara vi och en ung tjej där i kuren, jag sneglade på henne, kunde inte riktigt släppa blicken…

Två ”coola” grabbar kom efter en stund och jag förstod att de tre hade setts förut i något sammanhang. De pratade till henne med viss överlägsenhet i tonen, men jag kunde ändå inte riktigt avgöra om de var ”schyssta” eller inte. De ställde frågor, bland annat om hennes namn var Sara (påhittat). ”Vad heter du? Visst heter du Sara? Hörru, känner du igen mig? Hallååå?”. Hon tittade upp och av hennes förvånade ansiktsuttryck att döma kan jag nästan slå vad om att hon tänkte ”Va, pratar han med mig, neeej… eller jo det gör han!! Gaaah, gör inte bort dig nu, Sara!” Hon tittade upp och frågade ”Eh va.. menar du mig?” samtidigt som hon pekade mot sig själv. ”Ja, jag heter Sara”, hon log ett generat leende innan hon tittade ned i sin mobil igen. Hennes buss kom och lagom till att hon steg på och dörrarna skulle till att stängas bakom henne hördes – ”Ja du SARA SARASSON du är ful som STRYK i alla fall ska du veta!!” följt av hahaha. Lågt, men tillräckligt högt för att hon skulle höra. Så jäkla typiskt. Där sitter hon sedan på bussen hem med skratten ekande i sitt huvud, som någon slags sanning, även om jag hoppas att det hela gled av henne likt vattnet på en gås. Vad Sara däremot inte kunde höra och aldrig kommer att få veta (om hon inte läser detta inlägg) var mina tankar när jag sneglade på henne innan…

Jag tänkte att wow, där sitter en person som vågar vara sig själv! En tjej med en helt egen, unik stil och herregud vad VACKER hon är! – för att vara ytlig alltså. Hon är säkert en trevlig och spännande person också men det vet jag förstås inget om.

Detta kastade mig tillbaka då jag själv var nybliven tonåring. Ni vet, tiden då brösten vägrade växa, då man hade alldeles för många tänder i truten som alla ville åt olika håll och då man aldrig, ALDRIG lyckades säga något coolt, åtminstone inte när det gällde (haha, har ett minne från årskurs sex och snygga killen i klassen över frågade mig ”Vad är detta?” och pekade mot en tecknad spermie på korridorens vägg. Åh låt mig svara något bra nu, tänkte jag. Vad ska jag säga, hmmmm… ”SPERM!!!” Japp, sperma på engelska med västgötsk dialekt. Det lät coolt i huvudet, mindre coolt när det sades. Alltså guuud! SPÖÖÖRM?!! Men… vad fan skulle jag ha svarat då?).

Jag minns precis hur det kändes att så där lite vagt i dunklet få höra ”…ser ut som stryk…benrangel…hahaha…”. Man hör inte allt men man vet precis, de där skratten… Och då ansåg jag mig inte vara någon av de mobbade, långt ifrån och jag kan bara föreställa mig hur de ”på riktigt” utsatta mådde. De som varje dag i veckan tvingades utstå glåpord och utanförskap. Men vart går egentligen gränsen? Mobbning är ju så mycket mer än det typiska scenariot. Hur som helst, de där orden och skratten var MIN sanning just då och inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att någon i sin tysthet, minuten innan, kanske tänkte något helt annat. Något positivt. Om jag bara hade vetat det… vilken skillnad det hade gjort (även om ens självbild i den bästa av världar inte skulle styras av omgivningens tyckanden och säganden)!

Jag var tvungen att säga något och fick ur mig nåt i stil med att det de just gjorde var jävligt onödigt! Där och då var det som att lilla Stina fick upprättelse, för alla de där gångerna jag inte vågade stå upp för mig själv, de gångerna jag inte vågade höja rösten utan bara höll tyst och lät orden och skratten slå rot. Grabbarna lämnades stumma och ställda medan jag slängde upp lille C på höften och hoppade på vår buss. Jag lyssnade lite extra när dörrarna höll på att stängas, men nej, inget. Så ”coola” var dem! 😉

  1. Therese skriver:

    AH! så jäkla fint att läsa på en tisdag! BRA GJORT. så skulle jag också vilja våga göra.

  2. Nilla skriver:

    Bra Stina!!! Man kan ju alltid hoppas att de skäms fortfarande och aldrig mer gör något liknande. 🙂

  3. Julia skriver:

    Jag var inte direkt mobbad i tonåren men ändå så mådde jag så otroligt dåligt att jag idag känner mig osäker på om jag ens ska skaffa barn i för att barn och tonåringar är så sjukt elaka mot varandra. Mår fortfarande dåligt över allt som hände och kan inte tänka mig att mitt eget barn ska behöva gå igenom något liknande. Hur ska man komma över sånt?

  4. Johanna skriver:

    Du är grym, Stina! Fantstiskt bra att våga säga ifrån, att du inte accepterar sånt beteende. You rock!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..