My name is Ööörnest, hehehe

Haha, var bara tvungen. Jag har teven på här intill och jag blir full i flin varje gång allas vår Ernst kommer på reklamen. Ööörnest!

Från botten av mitt hjärta, tack! Tack för alla kommentarer och gratulationer. Jag sitter här med vår lille gosse nu och bara njuter av stunden. Vardagen har inte riktigt hunnit ifatt oss ännu så vi lallar mest runt här i vår lilla bubbla, tar dagarna som de kommer, utan stress, utan måsten. Känslan av att vara nyförlöst är svår att beskriva, den där speciella känslan när allt är klaaart och man ligger där med världens vackraste resultat på magen, känslan att komma hem från BB med en ny liten människa att lära känna, känslan att få vara med när storasyster får träffa sin lillebror för allra första gången, magin att se dem tillsammans nu… Det är så stort att inget kan beskriva! Allt rullar på som det ska, vi får sova så pass att vi orkar med dagarna och amningen har fungerat från dag ett.

Mayia är fantastisk, vår älskade unge. Hur blev hon så kärleksfull? Vår enda utmaning just nu är att hon tycker om sin bebis lite väl mycket, haha. Det blir många pussar och kramar, oftast väldigt ömsint och försiktigt men det gäller att hålla ett ständigt öga. Lycka och dåligt samvete går sida vid sida, att se henne vara nära sin bror – som kommer att vara det för resten av livet, värmer något så otroligt. Det finns inget finare! Men att behöva ”gå emellan” och säga stopp när det ibland blir för mycket, gör lite ont. Vi försöker att göra det på rätt sätt, om det nu finns något sätt som är rätt. Vi ger henne all kärlek vi har (eller så gott vi bara kan ska jag säga) – hon är nog den som verkligen behöver den nu, lilleman också, men inte på samma sätt. Inte än. Hon får vara med och hjälpa till med det mesta, och även om jag försöker vara pedagogisk och mild i tonen blir det ibland att jag får fräsa ifrån och riktigt putta bort henne. Hon är extra känslig i och med allt det nya och blir ledsen så klart – aj, i hjärtat! Men jag hoppas att hon förstår, och att hon känner vår kärlek. Det är inte lätt att vara liten och stor samtidigt, att helt plötsligt behöva dela på mamma och pappa. Trots allt är syskon bland det största man kan få, och folk har fått syskon förr – och klarat sig med skinnet i behåll. Det ska nog gå bra! Förmodligen är det lite nyhetens behag nu i början, om ett tag är den skrikige lille bajsmannen säkert inte lika rolig längre, hihi.

Jag förstår att ni är nyfikna på att få höra om förlossningen och hur allt gick, ska försöka knåpa ihop något så fort tiden finns.
Kram på er, och tack ännu en gång för alla kommentarer.

  1. L skriver:

    Stort grattis!! Har följt din blogg i flera år, och det är så härligt att se hur det går. För mig är mina syskon bland det viktigaste i livet, och jag är så oerhört glad att jag har dem! Även om de såklart kan vara lite jobbiga ibland också. 😉 Men glädjen över dem är alltid 100 gånger större.

  2. Erica skriver:

    Vi valde att skaffa syskon väldigt tätt (14månader) och hade så klart ”turen” att få en kolikbebis. Första månaderna var det mest bara ångest och dåligt samvete gentemot storasyster. Men nu, när lillebror har blivit 6 månader (och tål lite mer), så kunde det inte ha blivit bättre. Att få se syskonkärleken mellan dom är helt underbart.

  3. Carine skriver:

    Hihi så mysigt :)men de går bra :))
    Hur går det med Charly ?e han glad med en liten minikille nu då ?:))
    Kram

  4. susie skriver:

    du är så otroligt duktig på att skriva, himla fint skrivet inlägg 🙂 stort grattis, igen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..