Utdrivningsskedet och om att spricka

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet – är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas – då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker (”Att föda” av Gudrun Abascal och ”Innan du föder” av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan ”ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig – bara så du vet!”, varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande 😀

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite ”neeej men vänta här nu” när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet – Nu var det nära. ”Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!”, haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram – valpar, kattungar, lamm – ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite – allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att ”nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till”. Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen ”nej detta kommer aldrig gå!” (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag ”sprack” eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet ”att spricka” enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från ”hål till hål”), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsl
a. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka – ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte ”spruckit” överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥


Ni missade väl inte ”barnmorskorna” när det gick på SVT?

*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

  1. Claudia skriver:

    Vilket fantastiskt inlägg!! Så glad att jag hittade det. Ett ärligt inlägg med humor och ingen skräck. Tack!

  2. Karin skriver:

    Stina, tack för detta inlägg, denna blogg, denna underbara person du är! Tänk att det verkar vara alla möjliga åldrar som läser din blogg – häftigt! Härligt att jag kan läsa detta du skrev för 3 år sedan också, tack!

  3. Dragana skriver:

    Jag vill börja med att berätta hur mycket jag uppskattar dina texter om förlossningen. Jag och min kille har nu varit ihop i 4.5 år och är på väg mot äktenskap och barn. Och han pratar om barn mer och mer för varje dag…

    Mitt problem är dock att jag tror på riktigt, (eller snarare vet!), att jag kommer att hata barnet och honom efter graviditeten och förlossningen. Jag hatar barnet nu, och det finns ännu inte alls. Och jag känner stort agg mot min kille som inte bidrar till eländet som är graviditet och födsel mer än att ha det skönt i ett par sekunder.

    Jag vill verkligen ha barn, gärna adoptera i värsta fall, men jag kan inte känna kärlek mot min kille när jag tänker på vad jag måste gå igenom för att vi ska få barn, medan hans liv bara fortsätter som vanligt utan några men eller smärta. Jag vet inte hur jag ska komma över den här känslan, eller ens om jag vill göra det.

    Kände du aldrig att du ville slå din kille med en stekpanna i huvudet med tanke på vad du gick igenom medan han halvsover?

  4. Hej! Tänkte bara säga att det är härligt att läsa ditt skrivande kring grav. och förlossning. Jag tror att många, speciellt yngre, känner en smärre rädsla kring det ämnet. En rädsla blandad med en otrolig nyfikenhet (finns ju miljoner ung-mamma bloggar som har skyhlga besökssiffror). Nu har det ju skett en "baby-boom" bland unga mödrar också, många kommer nog känna sig lite bättre till mods efter detta! Gillar att du skriver så detaljerat, t ex att du pinka i brallan en gång efteråt! Haha.Sånt skulle ju kanske alla inte skylta med =) Kan förövrigt säga att jag sprack "från hål till hål" i januari när min son kom och jag krystade utav bara fasen utan eda, och det är inte alls så farligt som man tror! Lite småjobbigt efteråt bara när man ska ha ombyggnad bland musklerna där nere och alla stygn ännu ej lossnat. Keep on going! /Carro

  5. Emilia skriver:

    Stina, vad härlig du är! Jag älskar att läsa dina inlägg om graviditet, förlossning och föräldraskap – både när jag var gravid & nu när jag har världens underbaraste dotter Freija! Ibland sitter man och tänker att "fan, precis sådär var det!" och andra gånger levererar du totala aha-upplevelser – tack!

    Jag skrattade lite när du skrev att det är viktigt att göra som barnmorskan sa även om kroppen lever sitt eget liv. Jag trodde, innan min egen förlossning, att det var väl bara att lyda? Lätt som en plätt! Men det visade sig vara näst intill omöjligt, haha! Jag hade enormt starka krystvärkar och kämpade som ett djur när barnmorskan sa åt mig att inte krysta. Jag andades och försökte att hålla tillbaka men kroppen ville bara trycka på och det var nära att jag kräktes, så svårt var det att inte krysta med. Jag hade ingen EDA eller annan bedövning, vet inte om det påverkade förloppet. Sen kom min dotter ut med ena handen mot kinden, vilket inte underlättade. Så ja, jag sprack på två ställen och fick sy, tre stygn på varje ställe. I det ena fallet handlade det tydligen om "skönhetsstygn" och barnmorskorna försäkrade mig om att bristningarna inte var stora alls. Jag var livrädd för att spricka innan, men väl där var det verkligen skit samma. Ville bara understryka att det kan vara väldigt svårt att följa direktiv när man krystar, men man ska iallafall försöka. Kram! /Emilia

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..