Kroppsligt

Många undrar hur det står till med kroppshyddan såhär efter att ha genomgått en graviditet och förlossning – Hur snabbt drar magen ihop sig, ser bristningarna hemska ut och blir underlivet någon gång sig likt igen? *skratt*

Ja, det ska jag glatt ta och berätta för er kära vänner!


Jag, Charlie och bebis i magen ♥
– Två veckor innan förlossningen.

Jag gick upp ca 20 kilo under min graviditet, helt underbara och varmt välkomna kilon. Äntligen har en spinkis som jag fått uppleva hur det faktiskt känns med mysiga lovehandles och lite ruuuumpaaa, som Sean banan skulle ha sagt. Jag stormtrivdes verkligen i min nya och mer voluminösa förpackning. Den kroppen, minus kalaskulan, det hade varit något det – tänkte jag, och höll tummar och tår för att få behålla åtminstone ett par kilo också sen. Nu tre månader efter förlossningen kan jag dessvärre konstatera att jag har tappat vartenda ett av dem och visst är det lätt att vara efterklok och fråga sig själv varför det var så himla svårt att bara vara nöjd så som man var, för nu är jag lika smal och ranglig som då MEN…

Midjan: Jag tycke mig ha en midja förut, vart tusan tog den vägen?

Magen: Min mage är visserligen helt platt men med ett alltför stort skinn. Ja, när jag tänker efter ser det faktiskt ut som ett rynkigt dragspel när jag sitter ned. Undra om det går att spela på, hoho, skämt åsido – Det ser för jäkligt ut! Några bristningar fick jag inte… Inte förrän två dagar innan ”due date”, två ynka dagar innan lillan kom valde de små rödblåsilvriga jävlarna att yttra sig som ett band längst ned på min tidigare så släta och fina mage. Snooopet!

Celluliterna: Jag har väl aldrig haft några celluliter förut, näe inte vad jag kan minnas. Okejrå, några kunde väl anas om jag spände sådär snyggt allt vad jag kunde men nu… Ja nu ser det fan ut som att ett gäng exploderade apelsiner har festat till det på min röv och mina lår. Puckelpist kan man lungt säga, och bättre blir det inte av våra vrålstarka spotlights inne på toan som får ojämnheterna att glänsa! Gooosh…

Livet av under: Ibörjan vågade jag inte ens tänka på de nedre regionerna, nog mest för att inte påminnas om hur härjad och stor krigzonen egentligen kunde vara. Jag menar, det är inte var dag man krystar ut ett mänskligt huvud och jag är fascinerad över att det ens är möjligt överhuvudtaget. De första dagarna kämpade jag för fulla muggar med att bara hitta musklerna som hade gått och gömt sig, ni vet, muskeln man använder för att knipsa av kisstrålen med. Det var fasen totalt omöjligt och en gång hann jag inte ens till toan i tid utan pinkade i brallan, tur att jag var hemma. Blödningar och avslag, stygn som stramar och skaver, ont att sitta, rädsla för att skita. Ja, mörbultad var namnet, och det är ju faktiskt inte så konstigt. Nu känner jag mig någotsånär återställd, har inte alls ont men tycker fortfarande att det känns lite skumt där jag blev sydd. Har inte vågat mig till efterkontrollen ännu – hjääälp! Det ska jag ta tag i nu på en gång, lika bra att få det gjort. Kniiiip på bussen, kniiiip i kön, kniiiiip när du bortsar tänderna, kniiip, kniiiip, kniiiiiip.

Ja, ungefär så står det till just nu *haha*
Jag får helt enkelt se det från den ljusa sidan – Jag slapp åtminstone hemorrojder! Det ska tydligen göra (SKIT)ont.

För att vara lite seriös sägs det att kroppen behöver lika lång tid att återhämta sig, som det tog för bebis i magen att bli färdigbakad. Det låter ganska logiskt om ni frågar mig så ja, vi får väl se om sex månader ifall mitt dragspel till magskinn har återfått sin spänst eller ej, tills dess fortsätter jag att njuta av mitt underbara liv som nybliven mami 😀 För vad är väl egentligen alla dessa ytliga ting, när livet väl sätts på sin spets?

  1. Lycka till med allt, och grattis till "mamma biten" ((: Jag har inte läst din blogg på länge,så är rätt seeen…
    Ha en underbar tisdag!!

  2. Hej! Jag håller med de övriga att det är skönt med en ärlig blogg där du blandar alla sidor av livet utan att försöka försköna. Jag känner igen mig helt i din kropps utveckling både under graviditeten ()är smal med små bröst och njöt av att ha lite mer kött men förlorade allt på en vecka efteråt…).

    Du har förresten inte några mammaplagg du kan tänka dig skänka mig? Jag gav bort alla mina under min förra graviditet då jag bodde utomlands, och har nu som ensamstående arbetslös ej budget att köpa nytt.

    Mvh
    Cathrine

  3. Anna skriver:

    Jag har börjat läsa din blogg allt mer och älskar den! Du är ärlig, seriös och tar livet som det är. Du skriver vettiga saker, som hur det har varit före och efter förlossningen och liknande. Kul att läsa nåt annat än om kläder, mode och smink! tack för en trevlig blogg!

  4. Vad härligt med någon som vågar skriva ärligt om hur kroppen kan bli efter en förlossning!

  5. sandra skriver:

    det är inte långt ifrån sant allt du berättat=) jag håller med fullt ut och nu sitter jag i samma sits igen, en bebis på väg och ännu en förändring av min kropp, men det är helt klart värt det!! spelar ingen roll hur jag kommer se ut, några fler streck på magen eller stygn där nere, so what? jag får något helt underbart och äran att ha 2 guldklimpar vid min sida=) ett barn är en gåva och jag skulle aldrig vilja byta bort att vara gravid i 9 månader med min sambo (om det skulle vara möjligt) tror inte en man skulle fixa det vi kvinnor gör så bra!hehe =)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..