Jag fick nyligen en kommentar från en tjej som tyckte att det var på tiden att damma av bikten och vet ni? Det tycker jag också. För alla nytillkomna läsare så är bikten är ett återkommande moment i denna blogg. Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på. ♥

Bikten är ett återkommande moment i denna blogg. Här kan du bikta dig 24 timmar framåt, anonymt eller inte är givetvis upp till gemene man. Lätta på själen och berätta vad som tynger just ditt hjärta – har det hänt något, i skolan eller på jobbet? Har du gjort något du ångrar, något du känner ångest inför eller bara ligger och funderar på om nätterna? Har du förlorat någon du älskar – berätta för mig om honom eller henne, berätta om din sorg och saknad, berätta om era fina stunder tillsammans.

Jag vet hur otroligt skönt det kan vara och framför allt hur viktigt det är att ibland få öppna upp och kasta ut allt det som så lätt samlas på hög där inne, vad det än må handla om – stort som smått, jobbiga tankar, känslor, händelser, minnen. Ja, vad som helst egentligen. Nu gör vi detta inlägg till en riktig sopstation där vi slänger alla våra gamla sopor för att lämna plats åt nytt och fräscht. Kram på er, ni är toppen och alltid välkomna in hit. En sak ska ni komma ihåg och det är att vi aldrig är ensamma om att tänka, känna och må som vi gör även om det många gånger känns så. Det är denna bikt ett verkligt bevis på. ♥

När jag blev gravid tittade många på mig som som om livet för min del nu skulle vara slut – ”Men ska du inte leva livet först…?” När förlossningen stundade fick jag höra hur omänskligt ont det skulle göra och när hon väl var född hur jobbig första tiden skulle bli. Det skulle vara fruktansvärt smärtsamt att amma och bebis skulle minsann suga mina bröstvårtor sönder och samman samt hålla oss vakna flera dygn i sträck. Zombies skulle bli vårt andranamn och personlig hygien ett minne blott. Och det där med städningen: ”Man hinner varken diska eller städa. Stora diskberg kommer att bildas och det är lika bra att ni vänjer er redan nu vid lite damm i hörnen”. Och klassikern ”Sov nu, för det kommer ni då rakt inte att få göra sedan”. Om man mot förmodan inte alls upplever allt det där som alla varnar en för så får man ett ”vänta du bara…” slängt i ansiktet. 

Min verklighet? Jag mådde prima skinka genom hela graviditeten, illamåendet de första veckorna kunde jag stå ut med. Förlossningen är det största och bästa jag någonsin varit med om, visst gjorde det ont när hon skulle ut men det var inget i jämförelse med den stora nyfikenhet, lycka och spänning jag kände inför att snart få möta vårt barn. Jag skulle kunna göra om det tio gånger om! Första tiden var inget annat än underbar, visst var jag både mörbultad och trött men det var inget som jag lade någon vikt vid då det kändes ganska naturligt i sammanhanget. Jag hade fött en frisk liten tjej, hur fantastiskt är inte det? Amningen gick fint (ja, den gick utmärkt trots andras ”bli inte ledsen om du inte kan, du har ju så små” Eh, qué? Som om det skulle ha med saken att göra) från dag ett, brösten spände som skam när mjölken rann till men det gick snabbt över. Allt gick enligt ”boken” men jag fick ändå höra, ”vänta du bara, snart så”.

Nu närmar hon sig åtta månader och jag väntar fortfarande. Visst är hon ena riktig räpa ibland och visst får jag ta ett par extra djupa andetag när hon som ikväll efter ihärdiga nattningsförsök kl 00 på natten åter vaknade pigg som en mört, såklart i samma stund som jag äntligen skulle till att sätta mig framför datorn och skriva några rader. Klockan har nu passerat tre, hehe. Visst skulle det vara skönt att få sova lite längre vissa mornar (som imorgon tex) men nu är det så att jag har blivit mamma och allt det som många tycks klaga och gnälla över är en del av paketet. 

Nedan följer en random kommentar som jag råkade snubbla över tidigare idag.

”Jag kan säga att föräldrar som påstår att deras bebisar inte är jobbiga, det är de som är väst. De vill bara få det att de se ut som att barnen är perfekta. Här finns de en grupp mammor vi kallar för ”de perfekta morsorna” som vi vet inte alls är så perfekta. Perfekta mammor = perfekta barn… NOT!”

Varför får jag som nybliven mamma alltid bita mig lite i läppen för att inte berätta allt för mycket om hur bra det faktiskt går för oss? Det är tabu. Graviditeten ska vara jobbigt och förlossningen outhärdligt smärtsam. Man ska inte få sova på nätterna när man har en liten och man ska helst vara omänskligt trött mest hela tiden. Skriver man positivt om föräldraskap, ja, då heter det att man ljuger eller åtminstone förskönar. Att man lindar in tillvaron i någon slags rosa fluffig bomull för att dölja hur det egentligen är. Snälla nån, det handlar inte om det. Livet har sina rosa-fluffiga perioder då allt bara känns komplett! Det är helt naturligt och precis som det ska vara.

Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna i och med detta inlägg, hoppas ingen tar illa vid sig ♥ Allt går inte att styra över, det är mycket som spelar in och jag är väl medveten om att barn är lika olika som de är unika. Antagligen kommer jag få äta upp mina ord när min busunge växer upp och ska vara både högt och lågt, eller när jag i barn nr två för en riktigt vilding till bebis som varken vill äta eller sova. Men det gör inget!

För att kunna njuta till fullo som nybliven förälder tror jag dock det är mycket viktigt att man tillåter sig själv att på riktigt ta ett steg tillbaka, släppa alla måsten i den mån det är möjligt och inse att ett fullspäckat schema inte är allt. Det är inte konstigt att så många känner sig trötta och framförallt ledsna över att de inte hinner med allt de önskar när de stenhårt tror att de kan leva vidare i samma höga tempo utan att ens tänka tanken på att prioritera annorlunda i livet. Då blir det svårt att få livspusslet att gå ihop!

Det börjar bli sent, om några timmar vaknar min solstråle och då är det bara att masa sig upp. Bäst att avrunda. Så vad ville jag säga med detta inlägg? Att allt inte behöver vara så himla jobbigt jämt, att det faktiskt kan vara fullkomligt underbart - och det utan minsta försköning. Ibland är livet rosa fluff, ibland svart som mörkaste natt.

Jag tvekar inte att visa båda sidor!

Hej allesammans ♥

Fem dagar har gått sedan jag skrev sist. Jag tänker tillbaka ett par år och minns hur jag kunde få ångest när det gick för lång tid mellan uppdateringarna. Då var det verkligen inte tal om några dagar, utan timmar. Jag minns hur jag som besatt kunde smita iväg för att godkänna era kommentarer när jag hade goda vänner hemma på middag. ”Men vart tog Stina vägen.. Ja, gissa tre gånger..” Jag tror vi kan konstatera att jag inte var något vidare sällskap på den tiden, haha. Någon sann lycka kände jag nog inte heller.

Det för tanken vidare. Någon som känner igen känslan av att ständigt vara någon annanstans än just här? Tidigare tog jag sällan vara på stunder som gavs. Jag levde oftast i det förflutna – funderandes och ältandes - eller för morgondagen i väntan på bättre dagar. En mysig utflykt med familjen blev till ett underhållande bildspel på bloggen och andra speciella tillfällen i livet var sällan något jag upplevde där och då eftersom jag ständigt lät mig hindras av tankar som ”vad ska jag hitta på sen?” eller ”oh, potentiellt bloggmaterial på g”, varpå kameran åkte fram. Snacka om att förlora betydelsefull tid här på jorden som borde upplevas här och nu från första parkett, och inte genom någon sabla kameralins! Snart hade ögonblicket gått mig förbi, det spontana ögonblick i nuet som hade gett mig möjligheten att på riktigt komma i kontakt med mig själv så som jag är. Men jag var inte i ögonblicket, utan någon annanstans.

Ibland kan jag känna mig lite som en robot när det kommer till mitt sätt att tänka, känna och handla. En förprogrammerad robot som dag ut och dag in följer ett och samma mönster, omedveten om vad jag sker just i denna stund, oförmögen att påverka och förändra. Jag refererar mycket till mitt tidigare bloggande men det finns ju så mycket annat här i livet och allra främst inom oss som gör att vi kan känna oss frihetsberövade, inlåsta i våra egenbyggda fängelsen där vi inte kan vara oss själva fullt ut vilket gör det omöjligt att på riktigt leva i dessa spontana ögonblick. Jag tänker på invanda mönster, våra egna och andras krav, vanor, känslor och inte minst rädslor som begränsar oss i vårt vardagliga liv.

Jag tar ett färskt exempel. Igår när jag satt på den fullsatta bussen in till stan registrerade jag en kille komma gåendes med fingrarna i plånboken efter att ha betalat för sin biljett. Rätt som det var hörde jag ett klirr från golvet varpå jag såg en guldtia rulla iväg. Killen tittade ned men gick snart vidare. Ingen annan än jag verkade uppfatta vad som hände och min första tanke var naturligtvis att snabbt resa mig upp, ta guldtian, ropa efter killen och sedan ge den till honom. Men något hejdade mig och jag satt kvar, blickandes på pengen som låg och glänste under grannens stol. Nu kändes det som att det var för sent att göra något åt saken för tänk hur dumt det hade sett ut om jag började krypa där på golvet för att sedan gå längst bak i bussen och ge tillbaka denna främmande människa hans tappade peng. Innerst inne visste jag att det enbart skulle ha uppskattats men trots det valde jag att inget göra. Sedan kom min hållplats och jag, med mitt något dåliga samvete, steg av. 

Ett liknande scenario kan vara att det kommer en tant som behöver hjälp med att komma upp med sin rollator. Jag som är en ganska snäll och ödmjuk person vill inget hellre än att hjälpa men ändå väntar jag för att se om någon annan hinner dit före mig, istället för att snabbt och lätt hoppa upp ur sätet och hjälpa denna människa och i samma stund berika mitt eget liv. Skitsamma om jag gör fel för vad är det värsta som kan hända? Egentligen? Och ja, oftast är det ju någon hjälpsam person som hinner dit före mig, trots att jag satt närmare och ännu en gång har min osäkerhet på min egna förmåga fått vatten på sin kvarn. Det handlar sällan om lathet eller arrogans, utan snarare om inre rädslor och mentala blockeringar som tar allt för stor plats i mitt, och kanske ditt liv också. Det gör det svårt för oss att verkligen få ut maximalt av våra liv, kanske har ni själva funderat över det? Det må låta konstigt för er som inte alls har dessa ”besvär” men jag är helt säker på att det är många där ute som känner igen sig.

Jag beundrar er som bara kör på utan att tänka allt för mycket – Du kvinna som inte tvekade en sekund på att springa fram och hjälpa med mig barnvagnen häromdagen när jag skulle ta mig in i bussen. Och du som inte var rädd för att visa alla din glädje inne på ICA i fredags. Han nynnade som aldrig förr och såg allmänt lycklig ut – Det var ju fredag! Min första tanke var ”men vad är det där för en tok?”. Lika fort slog det mig att hans glädje just hade smittat av sig och på vägen hem gick jag och nynnade på samma låt, haha. Vem vet, karln kanske var lite tokig men vem orkar bry sig om det när det bara är så härligt med människor som går lite utanför den osynliga mall av normer som vårt samhälle består av. Jag tror att de som gör det, de som går sin egna väg utan att låta sig påverkas för mycket av omgivningen lever ett rikare liv, just för att de verkligen befinner sig i ögonblicket utan störningsmoment. Men å andra sidan så ska inte jag sitta här och tro, vi är alla olika och vi har alla olika världar där vi värderar olika. Det som innebär ett rikare liv för mig behöver inte göra det för någon annan. Allt är inte heller svart eller vitt, den ena dagen behöver inte vara den andra lik. Men ni förstår poängen.

Nu har jag kommit in på flera olika spår som säkert gör denna text svår att läsa och förstå. Jag brainstormar som vanligt om något som jag funderat mycket på senaste tiden. Detta med att ta vara på livet, att leva fullt ut och i varje ögonblick. Att inte låta det förgångna styra och inte heller framtiden då vi inte vet något alls om den. Jo, en sak vet vi och det är att vi alla en dag ska dö. Med den vetskapen borde vi förstå att nuet är det enda vi kan påverka, det är där vår fulla potential finns och där är nyckeln till all förändring, balans och harmoni. Att leva i nuet är en konst men låt detta inlägg bli som en liten påminnelse om att det är idag som räknas. Att vi därmed ska glömma det som varit eller sluta drömma om det som komma skall är inte sagt men det ska inte behöva påverka oss så till den grad att vi slutar leva i ögonblicket. Det är som sagt då och bara då vi har möjlighet att på riktigt komma i kontakt med oss själva precis så som vi är och när vi väl har gjort det, det är då vi har chansen att påverka våra liv och vår framtid precis så som vi vill. Morgondagen är ett oskrivet blad, men nuet bestämmer vi själva över!

Sedan jag blev mamma är jag bättre på att leva i stunden. Jag har väl egentligen inte så mycket till val. Mayia har protesterat otaliga gånger under tiden som jag skrivit detta inlägg och när hon gör det funkar det inte att säga ”Mayia, sluta nu, mamma måste blogga” utan man får helt enkelt ta ett djupt andetag, lägga bort allt man sysslar med för en tid, stänga ned datorn och sedan ägna all tid åt henne, här och nu just i denna stund. För att sedan återuppta det jag gjorde när det passar. Det kan kännas frustrerande ibland men med lite extra eftertanke inser jag att det bara är positivt. När det gäller mina egna inre begränsningar och mentala blockeringar så kämpar jag dagligen med dessa och varje litet framsteg är en vinst. Livet är en gåva, vi har bara ett och det är alltför kort. Låt oss göra det bästa av det, idag!

Vill ni göra en liten övning tillsammans med mig?
Okej, då kör vi.

♥Tänk på tre saker som
du ser just nu (jag ser min lila orkidé på bordet)
♥Uppmärksamma tre saker du hör just nu (jag hör att regnet smattrar mot fönstret)
♥Registrera tre saker du känner just nu (jag känner tangentbordet mot mina fingrar)

-När du gjort detta, börja om med två saker du ser, hör och känner. Sluta upp med en sak av varje. Därefter kommer du förhoppningsvis märka av ett inre lugn och att du faktiskt blivit mer medveten om nuet. En enkel men effektiv övning som jag brukar göra så ofta jag kan för att lugna mitt inre och bli mer närvarande och fokuserad på det som händer precis just nu, i min närmaste omgivning. Släng iväg en kommentar när ni har testat och berätta hur det känns. Många kramar från mig.

Ett fall för Louise del 1 av 20

Debatt del 12 av 18

Som många andra satt jag bänkad framför kanal 1 och debatt förra tisdagen, som då handlade om barn. Barn som medialt exponeras som aldrig förr, via tv, bloggar och kändistidningar. Har vi någonsin frågat dem om det är okej? – En intressant diskussion om ett ämne som jag själv ägnat mycket huvudbry åt det senaste året i och med bloggen jag skriver, min graviditet etc.

Moderatorn börjar med att ta upp ”Ett fall för Louise”, en programidé som jag väljer att använda som exempel i detta inlägg och som i stort handlar om en framstående psykoterapeut som ska hjälpa barnfamiljer med svåra problem och som fastnat i ohållbara situationer de inte själva klarar av att reda ut. Ett program som i all hast kan tänkas vara nyttigt och klokt på många sätt men som det definitivt råder många och delade åsikter om och så även när det kommer till mig - Speciellt med lite extra eftertanke. 

När jag såg andra avsnittet (missade första) av ”Ett fall för Louise” tänkte jag mest att ”åh vilket bra program, det hjälper säkert någon av oss här ute som kanske också har eller har haft det tufft hemma. Och tänk vad många föräldrar sen, som på ett eller annat sätt känner igen sig och därmed känner sig mindre ensamma och därigenom får hopp om framtiden och lite extra boost att ta tag i problem där hemma och då förhoppningsvis förbättrar familjesituationen som kanske brister.”

 Idag ligger det mycket skam i att prata om sina problem, att visa sig svag och att framförallt att be om hjälp. Därmed tänkte jag att en produktion som denna kunde vara bra, och det hade den nog kunnat vara, men med lite extra eftertanke – På vilket sätt görs den, hur hade den kunnat göras och vem görs den egentligen för? Visar SVT serien för att hjälpa dessa utsatta människor (både de som medverkar och de som tittar) som de påstår? Eller gör de det enbart för underhållningens skull, för pengarnas? 

Ja, det kan man bannemig fråga sig. Speciellt när de i ett avsnitt låter en 9-årig pojke i kris sitta framför deras sketna kamera och tårögt berätta om hur han av sin pappa blir brutalt behandlad och hur jobbigt han tycker att det är, för att sedan när påhopp kommer försvara sig med yttrandefriheten, att alla barn har rätt till egen talan (så långt så rätt) och att de gör det för pojkens skull och för att hjälpa honom! Jag blir så frustrerad för HUR fan kan det hjälpa honom, säg mig det någon? På vilket sätt kan det hjälpa denna lilla grabb att inför en miljonpublik sitta och berätta om detta utan att ha någon som helst aning om hur det av vuxna människor faktiskt kommer att klippas ihop och framställas? Hur kan det vara möjligt för honom, en nio-årig pojke, att överblicka konsvekvenserna av ett sådant deltagande som han antagligen kommer att få konfronteras med under lång tid framöver, både idag och imorgon. Idag när han kommer till skolan och möter sina jämngamla kompisar och lärare, en plats som tidigare varit den enda lugna. Och imorgon, då programmet finns utlagt på youtube för alla att se och antagligen för under mycket lång tid framöver. Hur ska han kunna förstå vad det handlar om, när inte ens jag som sjuttionåring på något sätt kunde övergripa konsekvenserna av att till exempel lägga ut bilder av mig själv på internet?

Och bättre blir det inte när psykoterapeut Louise Hallin, som jag tidigare tyckt bra om, sitter i rutan och… Lyssna på detta: utan att ha träffat pojken! bestämt berättar hur han i princip går en mörk framtid tillmötes med både depression och aggressivitet som förhoppningsvis väntar om inga förbättringar snart sker.

Det är skrämmande! Skrämmande hur vi allt mer i media idag exploaterar människor och nu även små barn för att vi i sofforna ska få någon form av underhållning och drama i våra liv. För inte kan det väl vara för att hjälpa? Då hade man ju isåfall kunnat köra en ”bullen” – Använt sig av duktiga skådespelare och ”det är inte familjen som medverkar i filmen som har problemet” alternativt låtit pojken berätta sin historia men gett honom ett skyddat namn och ansikte. Nej, serien är nog inte till för att hjälpa utan visas antagligen mest för SVT´s egen vinnings skull.

Jag avslutar mitt inlägg med att hålla med barnombudsman Fredrik Malmberg och följande parallel:

”Tänk er att en kurator får höra om denne pojke att han har det kämpigt hemma. Hon säger till honom: Okej jag ska hjälpa dig, ge dig råd och stöttning. Men det ska jag göra i skolans aula på ett föräldramöte där vi bjuder in alla föräldrar så att de kan lyssna och också lära sig av de råd som jag ska ge till dig och dina föräldrar. Alla inser vi nog att en kurator som agerar på det sättet hade agerat djupt oetiskt. Nu pratar vi inte om en aula som ska lyssna på och se denna nioårga pojke framför sig. Nej, här pratar vi om 500 fyllda aulor, och detta ska denna pojke konfronteras med idag, imorgon och flera år framåt!”

Såg ni programmen? Vad anser ni isåfall om detta fenomen och den ökade exponeringen av barn i media? Nu tog jag upp just ”Ett fall för Louise” eftersom jag blev så upprörd då SVT menade på att de ville hjälpa pojken när de visade upp honom i tv framför en miljonpublik vilket är bullshit! Men det finns även andra expempel på underhållning där barn till viss del ”utnyttjas” för att göra bättre tv. Vad tycker ni om ”Ensam mamma söker” tex, där ungarna ska vara med och välja en bra kille åt mamma? Och supernanny, eller nannyakuten som jag tror det hette senast, vad anser ni om det?

21 oktober

Det är nu hela tio år sedan som jag talade till dig pappa, och fick höra din goa röst tillbaka. Tio år sedan som jag ropade ”paaappaaa”, och fick ett ”jaaa” tillbaka som svar. Shit, vad jag saknar dig din gubbstrutt! Kan du inte bara svara ja om jag ropar nu?

---

Vi var tre stycken i min klass som förlorade en mamma eller en pappa det året, tre stycken! Tre barn som just skulle till att träda in i sina tidiga tonår som vi alla vet är en omvälvande tid av frigörelse och revolt. Ett gränsland där vi kämpar för att finna oss själva, vår identitet och där vi ständigt krigar om självständighet samtidigt som vi fortfarande kan känna starkt behov av att bara få vara barn, trygga och omhändertagna, med våra föräldrar som ställer krav och sätter gränser inte långt ifrån.

Vad händer då om mamma eller pappa plötsligt rycks ifrån en och hela världen rasar? Hur ska man kunna frigöra sig från någon som inte längre finns, och hur ska man kunna frigöra sig från den som är kvar när man bara är livrädd för att den också ska försvinna? Jag tänker tillbaka och minns allt som om det vore igår. Jag gick i sexan och var bara tolv år gammal!

Det gör mig ofattbart ont att skriva men att förlora en förälder är något som drabbar flera tusen barn i Sverige varje år. Jag vet med säkerhet att ni är många där ute som läser och som vet exakt vad jag menar när jag skriver om hur jäkla jobbigt det kan vara att som tonåring frukta något så simpelt och vardagligt som att nya vännens föräldrar ska ställa frågan ”vad sysslar dina föräldrar med då? Vad gör far din?” – Frågan som alltid kom och som alltid slutade likadant, med ett ”åh, förlåt” eller ”jag beklagar”, innan han eller hon snabbt och stelt tittade ned i marken alternativt in i väggen för att sedan byta samtalsämne illa kvickt. Eller när man var med någon som visste, men som kanske för en stund glömde ”Är din mamma och papp… ehh.. eller jag mena.. Är din mamma hemma?” - Jobbiga situationer att hamna i och då inte bara för mig som förlorat en pappa utan också för den som sitter mittemot och inte alls vet hur döden ska konfronteras. 

Men hur ska man kunna konfrontera och på något sätt förhålla sig, när döden idag är såpass tabulagd och något vi helst av allt inte talar om eller vill kännas vid?

Vi behöver prata mer öppet om döden, våra upplevelser kring den, om vår sorg, saknad och inte minst om vår kärlek. Jag tror att många av de som kanske ännu inte sett döden på så nära håll är rädda för att bli påminda om sin egna dödlighet och att de därför har väldigt svårt för att närma sig en person som nyligen har förlorat någon. Det är inte alls konstigt, men något vi måste bli bättre på genom att tillsammans diskutera och dela med oss av tankar och känslor – Personligen älskade jag (och jag älskar fortfarande) att prata om min pappa och jag hade ett stort behov av att få göra just det, på så sätt var han nära. Det var mitt sätt att tackla sorgen och idag är jag så glad för min öppenhet, och att det fanns – åtminstone ibland - någon där som ville lyssna. Det har hjälpt mig mycket.

Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga ”jag älskar dig” – Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.

Tiden tickar på och livet går vidare, det blir aldrig som det en gång var men det blir bra - Man skrattar från hjärtat igen Något som man måste tillåta sig att göra och det är heller inget konstigt om man skulle göra det trots att det kanske inte var alls länge sedan mamma, pappa, syster eller bror dog för ni vet väl att glädje och sorg går hand i hand? Tio år har nu gått sedan min pappa dog, många år kan tyckas men fortfarande kan jag ibland brista ut i gråt pga saknaden. Något som inte heller är konstigt för oavsett hur många år som går så är det ju fortfarande min pappa. Jag har lärt mig att sorg inte är något man ska ta sig över, utan igenom. Och igenom sorgen tar jag mig varje dag och även om den inte är alls lika framträdande och smärtsam som den var för några år sedan så finns den där.

Om du har en nära vän vars närstående har gått bort, var lyhörd och försiktig, men absolut inte rädd för att fråga hur han eller hon mår. Känns ord överflödiga, strunta då i att säga något alls till en början – En hand på axeln eller en kram kan räcka gott. Jag tror att de allra flesta av oss vill och behöver få prata om våra älskade, det är då vi minns och genom våra minnen lever de för alltid kvar <3

Jag tänkte att vi kunde minnas och sakna tillsammans idag, låsa upp vårt inre rum och dela med oss lite av allt det som finns där inne. Vem var din mamma, pappa, syster eller bror? Hur dog hon/han? Hur fick hon/han dig att skratta och när gjorde hon/han dig riktigt arg? Haha <3 Har du något speciellt minne? (Jag har ett, och det är när jag och pappa var och fiskade en gång med ett par nya metspön som vi hade varit och köpt på statoil. Inget speciellt så direkt men det har liksom satt sig. Vi hade helt glömt bort att göra både trolldeg och att gräva mask så det stod mellan tuggummi och majs, det fick bli majs och jag fick minsann en fet brax på kroken. Storfiskare som jag var, redan då. Pappa log mot mig, och det minns jag). Vad hade hon/han för favoritmat? Och fanns det någon speciell låt hon/han gärna lyssnade på? Något program på tv? När saknar du extra mycket och vad brukar du göra då? Berätta gärna, jag vill höra

~ Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar ~

De stora tunga molnen och det piskande regnet har bytts ut mot en stor sol som nu så vackert skiner över det färgade täcke av höstlöv som klär marken utanför vårt köksfönster. Malmö ler denna måndag – Jag också, tack snälla ni för era grattiskommentarer <3

Jag ler, men känner samtidigt ett uns av ångest. Nästan som om de där tunga molnen som tidigare suttit mörka på himlen på något mystiskt sätt tagit sig in i min kropp och slagit rot. Kan det vara möjligt? Kanske behöver jag likt himlen gråta lite grann, rensa mitt inre och lämna plats för solen som ju faktiskt alltid vänder men kommer tillbaka? Jo, så är det nog. Men trots tårar och lättad själ tycks vissa känslor alltid finnas kvar, känslor kring livet och denna blogg som jag så innerligt älskar att skriva mina rader i då känslan faller på men som jag samtidigt känner mig så splittrad till.

Fyra år har nu gått sedan jag startade min blogg. Ettusenfyrahundrasextio dagar. Det är många dagar det, speciellt att spendera framför en dator. För det är verkligen vad jag har gjort när jag har suttit här och skrivit inlägg, publicerat bilder och godkänt kommentarer i takt med att de har kommit in – Alla sommardagar, alla julaftonar, alla helger, från stad till stad, land till land, under alla sjukdomar och genom lycka och sorg. 

Jag fick känna på det glada bloggruset, uppleva wow-faktorn med att folk började få nys om vem jag var samt förtjusningen i att få läsa om sig själv i tidningen. Jag har tjänat pengar, åkt limmo och pimplat lyxig champagne (som förövrigt smakade skit) på ellegalan tillsammans med Sveriges kändiselit – Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva då jag satt i min lilla sletna etta hemma i Lidköping. Och visst var väl det lite småhäftigt för en tjej som mig, precis just då, det var det. Men alla mynt har två sidor!

I takt med att ni läsare blev allt fler vaknade också de anonyma nätmobbarna till liv. Jag som var ung, ny i gemet och dessutom alldeles för privat i mitt skrivande klarade inte riktigt av att hantera känslan som infann sig när de sakta men säkert sög sig fast likt vidriga blodiglar på mig kropp och tömde mig på allt vad positiv energi hette. Jag blev kort och gott en dålig människa av att blogga, vilket ni som har hängt med länge snabbt lade märke till i mina texter som ofta lät sura och deppiga.

Jag kände mig bitter och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad jag hade gjort för att förtjäna så mycket hat (glåporden om mig personligen gjorde inte alls lika ont som de fruktansvärda kommentarerna om min döde pappa, min övriga familj och vänner) från människor jag aldrig ens mött. Det var svårt och som ni säkert minns satte jag mig själv i ständig försvarsposition där jag antingen sänkte mig själv till deras nivå och blev fly förbannad, eller gjorde mitt bästa för att försöka nå ut till dessa typer som jag gav mig fan på också hade ett hjärta gömt någonstans där inne. Till vilken nytta? ”Ingen människa ska behöva utstå mobbning, oavsett om hon är offentlig eller ej” var något jag många gånger skrev och såklart hade väldigt rätt i. Att det är så det ska och borde vara i en perfekt värld kan vi nog alla hålla med om men tyvärr ser det annorlunda ut och i samma stund vi väljer att bli offentliga säljer vi också en stor bit av oss själva och hemskt nog våra liv. Det var jag dock inte medveten om då.

Jag bestämde mig för att sluta alternativt försöka skapa en mer objektiv blogg och därmed bli mindre privat. Så fick det bli och även om det har stört ganska många av er som tidigare hade blivit bortskämda med tio uppdateringar per dag med mitt liv och mitt inre blottat i dem alla så gjorde det mig oändligt gott. Äntligen fick jag lite distans till det hela och i och med det blev de anonyma påhoppen lättare att tackla för innerst inne visste jag ju då att de som skrev dessa hemskheter faktiskt inte visste ett yota om mig och min tillvaro, utöver det jag själv hade valt att skriva om, vilket inte ens det behövde vara annat än påhittade ord? Det visste ju endast jag, ellerhur? Nåväl, så har det varit sedan dess och trots några jobbiga svackor på vägen lyckades jag åter finna skrivarglöden och nog också mig själv. Jag slutade blogga för läsarantal och publicitet och har det senaste året skrivit helt på egna vilkor vilket har varit så himla roligt. Roligare än någonsin. Trots det går myntets baksida aldrig att bortse ifrån och jag antar att det är just det som molnen i mitt inre handlar om.

Fyra år har gått, och jag tror inte att jag vill vara ”Stina-lee” längre. Jag vill bara vara jag - Stina, en helt vanlig tjej som nöjer sig med det lilla och som inte blir igenkänd och ropad efter så fort hon går till ICA för att handla lite mat.

Jag känner mig så lycklig och glad just nu. Min älskade dotter är här, jag har min familj som betyder allt och en framtid som jag ser ljust på. En framtid att fylla med massa härliga upplevelser, minnen och inte minst kunskap och erfarenhet. Jag har äntligen nått punkten där jag faktiskt kan lägga ned bloggen och med stolthet gå vidare utan att känna någon större tomhet efter den, vilket nog har varit det som tidigare skrämt mig allra mest - Vem fan är jag egentligen, utan denna blogg? Och vad kommer jag göra när den inte längre finns? Löjligt kan tyckas, men fyra år av heltidsbloggande är en lång tid. I och med framgången med bloggen behövde jag aldrig riktigt ta tag i livet efter studenten och jag har väl helt enkelt blivit för bekväm i stolen. Livsfarligt är det för man bortprioriterar automatiskt annat som i det stora hela är viktigare, vilket antagligen kommer att kännas för flera den dag då det inte längre är möjligt att livnära sig på sin simpla blogg.

Det är och har aldrig varit värt att vara en offentlig person med allt vad det innebär. Oavsett hur mycket pengar som är inblandade och hur snäll, ödmjuk och omtyckt man än må vara, för som jag skrev - Det är inte gratis att entra offentlighetens spännande dörrar. Du får betala med en alldeles för stor bit av dig själv och hemskt nog ditt liv. Det är oifrånkomligt. Men det är klart, det är ju bara om ni frågar mig. Alla ser vi olika på saken. Frågan är bara om alla har öppnat sina ögon?

Vart jag vill komma med detta röriga inlägg vet jag faktiskt inte, antar att jag bara ville uppdatera er lite om hur läget är och hur jag ser på mitt fortsatta bloggande som så många av er har undrat över. Det sägs att man ska sluta när man är på topp, och mer på topp än såhär kommer jag nog aldrig komma – Ni röstade ju för fasiken fram mig som årets veteran i lördags! Tack för det  

Jag vet vem jag är nu, och den personen är jag med eller utan mina händer som gör det möjligt för mig att skriva dessa ord. Summa sumarum - Jag behöver inte min blogg för att vara någon. Det kommer inifrån, det gör det verkligen och jag är glad för denna insikt som förmodligen kommer att resultera i att jag kan fortsätta skriva mina små inlägg ibland och samtidigt behålla förmågan att kunna fokusera på samt prioritera annat i mitt liv såsom utbildning och arbete. Något jag tidigare inte har klarat av pga… Ja, fråga mig fan inte! Bloggen som jag helst av allt skulle ha som hobby har under flera år varit mitt arbete. Något som visst har varit en sann previlegie men för den sakens skull inte vidare gynsam för varken mig eller min självutveckling.

”Ja, seså, kom till poängen…” – tänk
er ni nu, haha. ”Ska du sluta blogga eller inte?” Ja mina vänner, det kommer jag med all säkerhet att göra, kanske inte just idag eller nästa vecka men tids nog. Bloggen känns inte särskilt viktig i det stora hela längre och det som driver mig nu (förutom att det är förbaskat kul att skriva) är alla ni tjejer där ute som ser mig som en god förebild. Era kommentarer har betytt så mycket för mig det senaste året och jag är så himla glad över att jag genom mina texter har lyckats beröra och åstadkomma åtminstone något för några. Då har det liksom inte varit helt förgäves, trots myntets jävliga baksida.

Jag älskar att uttrycka med i ord och även om jag förmodligen inte kommer att slänga in handuken ännu på ett tag så kommer min blogg aldrig att bli som den en gång var och ni har alldeles säkert själva märkt av förändringen. Jag är trött på att vara en såkallad storbloggare och fortsättningsvis vill jag hålla skrivandet på hobbybasis, med andra ord vill jag inte sluta helt men dock göra er uppmärksamma på hur mina tankar kring det hela ser ut just nu. Det är verkligen på tiden för mig att gå vidare med något nytt och det känns fantastiskt bra. Nu till att börja ska jag bara vara mammaledig och njuta så mycket det bara går av denna fina tid och såklart av min lilla tös som redan förgyller vardagen med sin blotta närvaro. Sedan blir det raka vägen till skolbänken, hihi, tur att jag har åldern på min sida.

Aldrig är det för sent att gå rätt väg i livet dock – Solen vänder, men kommer alltid tillbaka igen!
Och mitt råd till er bästa läsare: Börja aldrig blogga, det är minst sagt tunga grejer! Haha <3

Vi hörs när vi hörs…

Jag tycker verkligen om den kvinnan, och pratprogrammet ”efter tio” som sänds på fyran varje vardagsförmiddag. Varje dag gästas programmet av intressanta människor, olika människor med vilt skilda bakgrunder och erfarenheter - Alla med olika bagage. Mycket viktiga och angelägna ämnen förs upp till ytan för diskussion. Det talas om livet och döden, sorg och saknad men också om hopp och tro, med fokus på att man faktiskt kan ta sig upp ur djupa svarta hål som kantar livets väg, med livet i behåll och att det trots allt inte alls är omöjligt att finna lyckan och glädjen igen. 

Det talas om drogmissbruk, anorexi, panikångest, depression och annat som i stort sett kan drabba vem som helst av oss fast att vi inte riktigt vill tro det. Svåra ämnen som inte är helt lätta att prata om men som är så viktiga att föra fram i ljuset. Att lyssna till en människa som talar om något denne faktiskt är eller har varit med om får en att lyssna så mycket mer noggrant, man tar åt sig på ett sätt som man annars inte riktigt gör. Håller ni inte med? När någon öppnar upp sig, visar sin sårbarhet, sin själ. Ja, det är något vackert med det och dessa personer ska verkligen ha cred för att de ställer upp i programmet och därmed hjälper så många andra där ute genom att visa att de inte är ensamma, och att det minsann kan vara helt okej och faktiskt ganska normalt att känna som man gör.

När vi på ett öppet och naket sätt delar med oss av våra svåra erfarenheter och känslor hjälper vi till att skapa en mer accepterad och öppen syn på saker som det tidigare legat lite skam och tabu över, det tror iallafall jag. Och det är viktigt! Vi ska fan aldrig behöva skämmas för att vi kanske har en förälder som tagit sitt liv, för att vi har panikångest eller för att vi råkar ha ett förflutet som de flesta helst inte hade pratat högt om.

Nu har texten hunnit bli lång, och jag har inte ens kommit dit jag ville – Typiskt mig!

Anledningen till att jag ville skriva om detta underbara program just idag var för att jag blev så otroligt berörd när Malou i dagens sändning hade bjudit in Zinat Pirzadeh samt författaren till boken ”sju stenar till den otrogna hustrun” som handlar om en knappt tjugoårig trebarnsmor som blir dömd till döden genom stening eftersom hon blivit våldtagen och därmed begått äktenskapsbrott. Både Zinat och författaren Vénus Khoury-Ghata talade med tårar i sina ögon om sina egna erfarenheter kring detta – Hur Zinat i Iran blev vittne till hur en ung kvinna blev stenad till döds, kvinnan såg hon dock aldrig på grund av det stora hav av folkmassor som hade bildats som en publik framför. ”Det var som en cirkus” sade hon, och ”jag visste att hon var oskydlig”. Vénus Khoury-Ghata berättade sedan om när hon var där och mitt på torget möttes av en stenhög. Hon frågade någon om varför de låg där och fick till svar att de skulle användas till en stening av en kvinna som var anklagad för att ha varit otrogen mot sin man. Det hade vart torka i flera dagar och stenarna låg där och bara väntade på att regnet skulle komma. Varför? Jo, för då skulle marken mjukna och göra det möjligt att gräva ned kvinnan till axlarna med endast hennes huvudet kvar ovan jord. Huvudet, som de stora stenarna sedan skulle kastas emot, en efter en.

Det var denna dag Vénus bestämde sig för att skriva en bok. Boken fick titeln ”sju stenar till den otrogna hustrun” och har nu blivit en bestseller i Frankrike, landet där den Libanon-födda författarinnan bor sedan trettio år tillbaka. 

Boken är redan hemklickad och jag ser fram emot att läsa den. Tack till ”efter tio” som gör ett bra jobb med att föra fram viktiga och angelägna ämnen till ytan, det behövs! Jag önskar bara att det fanns mer tid till diskussion men antar att det är upp till oss nu? Att diskutera ämnet vidare.

Malaysian Anti-Smoking Campaign (2009 Tak Nak Campaign).

En reklam som denna skulle förmodligen aldrig visas i Sverige då den antagligen är lite för ”barbarisk” - Synd kan tyckas. Den visar endast den verkliga sanningen och det är exakt den vi behöver få se mer av för att få in i våra huvuden vad rökning faktiskt ställer till med. Vet ni hur många som diagnostiseras med/dör i MUNCANCER varje år världen över? Vill ni se fler bilder på hur det kan se ut? Eller vill ni kanske känna på själva hur det känns när läppar och tunga sakta men säkert ruttnar bort och bildar stora köttiga sår? Nej jag tror nog inte att ni vill det!

Fimpa!

Jag satt och funderade lite över flickor, komplex och skönhetsideal tidigare idag - Något som det både skrivs och talas om ganska ofta idag. Det är inte sällan man hör om hur otroligt synd det är om unga flickor, hur tufft de har det som tvingas möta de sjuka ideal som ständigt råder. Vi svälter oss själva för att duga och vi gör allt för att passa in i det vi tror är mannens bild av den perfekta kvinnan. Buhu, stackars oss!

Detta är ju ett faktum och ett ämne jag tagit upp här i bloggen flertalet gånger men frågan är om det inte är vi själva som gör oss till offer i 99% av fallen? – Utan att vi tänker på det. Alltid är det oss det är synd om och alltid ligger vi i underläge, tjänar mindre pengar och allt vad det är. Endast för att vi råkade födas med en snippa istället för en snorre mellan benen - Jag är trött på det!

Oftast vill vi ha något att lägga skulden på och inte alltför sällan så är det männen som är bovarna i dramat, de har det minsann så lätt! Är det verkligen så? För det första – Män och kvinnor ÄR olika och därför kommer det alltid finnas vissa skillnader, något som jag personligen anser är helt naturligt (att vi därmed skulle ha olika värde är inte sagt!) och något som ska vara. För det andra – Har männen det så himla lätt egentligen? Vad gäller skönhetsideal och liknande så tror jag mest att det är vi tjejer som själva hetsar oss till att se ut på olika sätt, inte fan bryr sig männen vidare mycket om du har de senaste modekläderna på dig, inte heller bryr de sig nämnvärt om du har lite extra hull eller kanske enligt dig alldeles för små bröst. Nej, det mesta duger faktiskt mer än bra och oftast är det förmodligen vi själva som bryr och hetsar upp oss, med hjälp av diverse tidningar (drivna av tjejer) som ständigt ger dubbelmoralen ett ansikte utåt, naturligtivs. 

Jag kan inte låta bli att tänka på pojkarna som hamnar i skymundan. Eftersom ljuset alltid faller på oss flickor, vi uppmärksammas och får stöttande klappar på huvudet – hur tufft borde inte grabbarna ha det? De som ska vara så starka och trygga. När de växer upp som tonåringar skäms de först genom hela puberteten då rösten skär sig – för vissa går det såpass långt att de inte ens vågar öppna munnen. Sedan kommer det till utseendet. De får inte vara feta, inte heller spinkiga. Oh nej, absolut inte för spinkiga! Och vad gör de om de är för korta, tjejer vill ju helst ha långa killar? Inte fan kan de sätta på sig högklackat, hur skulle det se ut? Inte heller kan de sminka över sin acne med foundation och rouge som tjejer kan göra på några minuter – Nej för då skulle de bli kallade för äckliga bögar, och därmed riskera att få stryk på stan! 

Vad är det för skillnad mellan en tjej som köper sig ett par nya stora silikonbröst, och en kille som trycker i sig en massa anabola och står på gymmet dagarna i ända, ihopp om att kunna förvandla sin smala kropp och äntligen kanske få de där åtråvärda musklerna som David Beckham har, killen som alla brudarna suktar efter? - De båda är lika vanligt förekommande, de båda har fallit offer för det rådande idealet.

Och för att inte tala om detta med tidigt håravfall! Det är ett stort och mycket generande problem hos många killar, men ja, killar är ju killar! Och killar ska inte prata om sådant. Det är tjejernas grej, inte sant? Hah! Tänk hur de måste må, där de står i skymundan. Och sen blir de äldre – Då ska de helt automatiskt älska allt som har med teknik att göra, de ska var händiga och ordna allt i hemmet om så skulle behövas, jag menar, de föddes väl med hammar´n i näven? Gärna ska de kunna bygga upp ett helt hus från grunden också, icke att förglömma! Ett välavlönat arbete behöver vi ju inte ens ta upp, det är ju ett måste, speciellt om man har fru och barn som ska försörjas.

Detta är något som ligger så ofattbart djupt rotat i oss alla, oavsett kön. Men oftast är det oss tjejer det är mest synd om - Varför? Djupt rotat var det ja, och sedan detta med att göra oss själva till offer. Det är vi experter på, oavsett om det är mevetet eller ej.

Nu börjar jag fundera över detta med jämställdhet och feminism…
Hoppas ingen tar illa upp, detta är endast funderingar! 

Eftersom det är aktuellt för mig att föda barn så kan vi ta upp det som exempel – Hur mycket vi än önskade att det vore mannen som bar, födde och ammade barnet så kommer det aldrig att ske. Kvinnor och män är olika, så är det bara! Vi har olika kroppar, olika biologiska förutsättningar och vi orkar olika mycket – Något vi (inklusive jag själv många gånger) gärna vill vända om till något negativit och fult. Ja, vi kvinnor då. Jag är försiktig med att yttra mig om feminism och så vidare då man alltid lyckas få diverse hemska påhopp av människor som inte tror att man är för lika värde mellan könen (Jag är verkligen för ett lika värde mellan könen, vem fan är inte det?) men strunt samma, nu går jag in på ämnet lite grann ändå.

Ibland känns det som att det enda feminismen har gjort är att den har tvingat fram en jäkligt jobbig situation där kvinnor och män ska tävla mot varandra på samma spelhalva. Kvinnor ska enligt feminismens ideal leva upp till allt mannen klarar av och vice versa och istället för att komplettera och avlasta varandra så ska båda vara lika duktiga på precis allt. Allt ska hinnas med, barnafödande och karriär är ett måste och helst ska det ske samtidigt, för kvinnan fååår ju bara inte vara "sämre". Det som gör en relation och en familj stark borde väl vara att man inom denna delar upp arbetsuppgifterna och skapar tydliga roller för vad hon/han ska göra, utan tjafs och utan att någon känner sig diskriminerad. Millimeterrättvisa ger knappast jämlikhet och jag tror aldrig att vi kommer att nå något som ens liknar jämlighet innan vi accepterar varandras olikheter och respekterar att vi faktiskt inte är LIKA – däremot LIKA värda.

Jag tycker kvinnor är fantastiska, män likaså. Men varför denna tävling? Det är inte konstigt att folk går in i väggen och skiljer sig idag. Det är inte konstigt att små barn mår dåligt och tar stryk i tidig ålder heller, så stressat och jävligt som allt har blivit tack vare hetsen som råder. Och nej, jag kommer då rakt inte vara den som endast står vid spisen dagarna i ända med sleven i ena näven och moppen i den andra medan jag låter min karl springa ute nätterna långa utan att ta något som helst ansvar, hell no, det är inte det detta handlar om, inte över huvudtaget. I vår lilla familj är det för övrigt jag som byter glödlamporna, något som för många är konstigt – "det är ju mansgöra"…

Äsch, jag är för det fria valet, men då ska det också vara just det - ett fritt val. Både när det gäller kvinnor och män – Vi är väl för fasen inga fiender? Ibland känns det som att det är det femismen är ute efter - Göra män och kvinnor till fienden, men inse fakta! – Vi kan inte leva utan varandra, och antagligen inte utan våra olikheter.