Jag är så glad för att jag gjorde och gör detta. Jag har lärt mig så oerhört mycket under denna korta men intensiva utbildning och då inte bara om den gravida och födande kvinnan, om hur kroppen fungerar och hur man bäst stöttar någon som är rädd och har ont utan även om mig själv och mina känslor. Jag har träffat människor jag antagligen aldrig skulle ha sammastrålat och därmed fått möjlighet att klicka med annars. Ett friskt gäng kvinnor i olika åldrar (24-60 år) och med vitt skilda livshistorier men med en viktig sak gemensamt som fört oss samman - ett brinnande intresse. Som vi har skrattat! Och jag har verkligen utmanat mig själv på flera plan som gjort att jag nu i efterhand känner mig starkare och mer harmonisk än någonsin. Nu längtar jag efter att få sätta all ny kunskap i praktik och som tur är behöver jag inte vänta särskilt länge för i december och januari väntar två uppdrag, två förlossningar. Vilken lycka! Målet är nu att skaffa så mycket erfarenhet som jag bara kan och sedan, förhoppningsvis, avancera till förlossningspedagog.

Åh, det är mycket jag vill skriva men var ska jag börja? Är du gravid och känner att det kanske inte skulle vara fel med lite extra stöd innan, under och efter förlossningen, tveka inte att höra av dig till mig. Ni har redan allt som krävs som att föda ert barn, tvivla aldrig på det, men precis som i det vardagliga livet kan man stöta på hinder som stör förmågan att använda de inre verktyg som vi behövs. Blir vi rädda låser vi ju oss ibland. Där kommer jag in. Jag vill vara era ögon när ni inte ser, er röst när ni inte orkar prata, ert mod när det egna tryter så att ni åter ska få tillgång till den inre kraft som ni verkligen verkligen besitter. ♥

Hej vänner! Över hundra nya prenumeranter på en vecka, bloglovin som fått fnatt eller jag som är på väg att bli ”Stina-Lee storbloggaren” igen? Haha, skämt åsido. Välkomna hit nya läsare. Är ni bara hälften så schyssta som alla de som redan kommenterar här inne är jag glad. Vad gör ni annars denna tisdag? Vi har ätit tonfisksallad och hyrt film via fjärrisen. Smidigt må jag säga. Det fick bli ”Hur många lingon finns det i världen” och gud vad jag grinade. Och skrattade. Fin film!

Doula-mötet i fredags gick jättebra, förresten. Jag var pirrig som skam innan men den blivande mamman var hur trevlig och lättsam som helst. Tiden sprang iväg och som det ser ut nu har jag fått mitt första uppdrag! Beräknad födsel den sista december och då går jag på jour två veckor innan fram till dess att bebis är född. Behöver jag skriva att jag känner mig lyckligt lottad som får vara med om detta? Nu ser jag fram emot block två på utbildningen, då blir det mer praktiskt vilket nog kommer kännas som en trygghet. Att veta – jag kan göra detta, massera på det här sättet eller guida andningen såhär. Det blir skoj!

Här fick jag och mina kurskamrater testa på att stötta under en kejsarfödsel.

Kvällen började med att vår digital-tv lade av, vet inte vad som hände men den ville att man skulle knappa in ID-kod osv vilket jag gjorde men utan framgång. Jag var ensam hemma, ringde till telia i desperation (typ.. ville ju inte missa drömmen om ett barn) och ja, nog löste sig problemet alltid… Med råge! Och istället för paketet ”lagom” sitter jag nu med stora paketet som innehåller sjuhundraelva kanaler. HAHA! Vad fasen… Allt jag ville var ju bara att få igång tv:n igen! Jäkla säljare… Tre kostnadsfria testmånader lät himla bra tyckte jag, jo men visst, nu gäller det bara att avbryta skiten (skiten som jag om tre månader inte kommer att kunna vara utan) i tid också då det givetvis är fortlöpande. Påminn mig den 10:e februari, okej?

Kvällen fortsatte med smarrig tacopaj (nya favoriten här hemma) framför alla våra nya kanaler och nu sitter jag, trött som en gnu, och förbereder lite inför morgondagens samtal med ”min” första blivande mamma som jag, om allt känns rätt, ska vara doula för. Spännande va? Jag känner mig så förväntansfull och glad, samtidigt som mitt självförtroende sviker emellanåt. ”Vem är jag att tro…” ”Inte kan väl jag…” Jag tvivlar på mig själv och min egen förmåga vilket är väldigt synd då negativa tankar automatisk skapar en negativ verklighet. Och tvärtom! Därför använder jag mig av affirmationer just nu, det vill säga att jag vänder mina negativa tankar till positiva och att jag med goda tankar skapar den verklighet jag vill ha. ”Jag är lugn och trygg” ”Jag är mig själv!” ”Jag är en bra doula” ”Jag kan ge ett gott stöd” ”Föräldrarna har valt mig för att de vill ha just mig” ”Allt blir bra, bara jag är jag!”. Det funkar faktiskt tro det eller ej och jag kan tänka mig att det är toppen att använda under graviditet och förlossning också.

Om man får en positiv upplevelse eller inte tror jag inte beror så mycket eller helt på hur förlossningen gick, vad som hände eller hur mycket/lite smärtstillande du använde - en förlossning med ”komplikationer” behöver inte nödvändigtvis innebära en negativ upplevelse och tvärtom. Jag tror att det handlar om inställning (i kombination med gott stöd såklart och att man känner sig sedd, respekterad och trygg), allt går inte att styra utifrån, men mycket, mer än vad man tror. Och det gäller nog det mesta här i livet. Vi kanske inte alltid kan förändra det som händer eller har hänt men vi kan förändra hur vi ser på det och känner inför det och det i sin tur förändrar allt. Nu ska jag krypa ned bredvid min fina familj som redan sover. Natti!

Tack fina ni för underbar respons på doula-inlägget. När jag loggade in på mailen i morse gjorde jag det med pirr i magen och när jag fick se ”gravid och vill ha dig som doula” som rubrik på ett av mailen var jag nära att trilla av stolen, haha. Det ser ut att bli förlossning kring jul-nyår och utöver det har jag ytterligare två föräldrapar som är mycket intresserade. Wow! Jag är så lycklig, hedrad, förväntansfull och SKITNERVÖS på samma gång. Det är lätt att börja tvivla på sig själv när saker och ting plötsligt blir verklighet men fasen… Jag brinner ju för det här! Jag gör ju det och det enda jag behöver är erfarenhet och då gäller det ju att bara kasta sig ut och faktiskt VÅGA ta chanserna som ges. Nu vill jag bara läsa en massa bra böcker (just nu läser jag ”Att föda” av Gudrun Abascal) och lära mig mer, ta mig en rejäl funderare på vad som är mina ”huvudämnen” och därefter sätta ihop ett program som jag kan utgå från då jag håller mina förberedelsesamtal. Jag vet att det är många gravida som läser min blogg. Hur känner och tänker ni inför den stundande förlossningen och vad hade ni velat ha ut av ett första möte med exempelvis mig? Finns det något speciellt ni hade velat gå igenom och kanske få mer info kring? Nu ska jag gå och lägga mig, stor kram till er.

we♥it

Jag har tre intressen. Skrivandet, fotandet och inredningen. Alla dessa får jag syssla med dagligen i och med bloggen och min butik vilket jag är oerhört glad och tacksam för men en pusselbit saknas. Mitt fjärde stora intresse och passion - graviditet, förlossning, den nya familjen och allt som hör till. Jag har länge funderat på att bli barnmorska någon gång i livet men efter att ha närvarat vid min systerdotters födelse insåg jag att det kanske inte alls är det jag vill. Jag har varken viljan eller motivationen till att först läsa tre år till sjuksköterska på högskolan, jobba heltid i minst ett år för att sedan läsa ytterligare 1½ år till barnmorska. För att i slutändan axla stort ansvar, sköta pappersarbete och få max tio minuter per timme med föräldrarna i förlossningsrummet. Mitt intresse ligger inte i att förlösa barn. Jag vill vara med innan, under och efter. Jag vill ha tiden att gå in på djupet, lära känna för att verkligen kunna stötta, göra en positiv skillnad när ni föder ert barn. Det är inte barnmorskans roll att göra det. Det är doulans roll, min roll.

Under nästan alla tidsepoker, och i nästan alla kulturer, har det funnits andra kvinnor runt den födande kvinnan. De har funnits där för att dela med sig av sin erfarenhet, sina praktiska kunskaper, sin styrka och sitt lugn. Erfarna kvinnors stöd till andra kvinnor under graviditet, förlossning och tiden efter har inneburit ett slags systerskap som har förts vidare från kvinna till kvinna, från generation till generation.

Men i och med att förlossningarna mer och mer flyttat in på sjukhusen har denna viktiga del av stödet till den födande kvinnan glömts bort. Något mycket viktigt har således gått förlorat. Att föda barn är idag medicinskt säkrare – men ofta ensammare och mer stress- och skräckfyllt än tidigare. Medicinsk teknik har visst sin plats men behövs kompletteras med ögonkontakt, beröring, förståelse och empati av en kvinna som känner och har tid enbart för den födande kvinnan och hennes partner.

En doula är en kvinna som själv har fött barn, har erfarenhet av förlossningar och är tränad i att ge praktisk och emotionellt stöd till mamman och pappan, på deras vilkor och efter deras önskemål.

Att föda med stöd av en doula är ett sätt att återknyta till denna historiska kvinnotradition och jag är helt övertygad om vilka positiva effekter det medför. Partnern känner kvinnan allra bäst och jag som doula kan aldrig ta över hans roll, men jag ge råd om hur han bäst kan ge stöd och jag kan bekräfta honom, stärka hans självförstoende och uppmuntra honom till att ha en aktiv roll.

Åh! Jag har lärt mig så mycket dessa dagar, om kroppen och hur den fungerar, om rädsla och smärta och vilka verktyg som behövs för att bäst hantera dessa känslor, för det är just vad det är – känslor. Som vi faktiskt kan styra! Detta är sådan kunskap som man kanske inte får om man inte själv letar efter den, kunskap som öppnar ögon och kan ge alla en positiv förlossningsupplevelse. Det är så häftigt hur allt hänger ihop och jag har så mycket jag vill berätta för er men det är så överväldigande alltsammans att jag inte vet hur jag ska fortsätta. Jag vet bara att jag kommit rätt och att man faktiskt kan gå sin egna lilla väg för att nå dit man vill.

Jag har en helg av utbildning kvar, ett slutprov att göra och en hel del litteratur att läsa innan jag får kalla mig ODIS-doula. Jag ska även ha deltagit vid tre olika förlossningar. Så om du är gravid eller känner någon som är det (och kan tänkas vara intresserad av en doula) kontakta mig gärna så träffas vi för ett förutsättningslöst och kostnadsfritt möte för att se om kemin stämmer. Gör den det träffas vi två gånger (eller fler om så önskas) under graviditeten där vi går igenom era behov och önskemål. Jag informerar om förlossningsförloppet, avslappning, rädsla-spänning-smärta-cykeln och hur man bäst bryter den, andningstekniker, sjukhusrutiner, sen avnavling etc. Stöd under hela förlossningen (eller så länge ni önskar) och därefter ges tillfälle till ett eller två uppföljningsmöten där vi samtalar om upplevelsen, amning, övergången till föräldraskapet eller om ni själva har några speciella punkter eller funderingar ni vill ta upp. Jag kan även ge stöd och rådgivning på telefon. Jag gör dessutom gravid- och förlossningsfotograferingar, detta kan fungera som tillval i doulatjänsten eller bokas separat. Hör jättegärna av er!

Dagen då min systerdotter föddes, dagen då jag bara visste. ♥

Det är med tårade ögon och en varm känsla inombords jag följer den nya serien. Vad fint att det för en gång skull görs en dokumentär som skildrar den ofattbart svåra och långa väg mot ett efterlängtat barn som så många i vårt avlånga land faktiskt tvingas gå. Oftast är det fina förlossningar vi får se på teve, underbart på alla sätt såklart men resan dit är inte alltid så enkel. Ibland känns det som att inget tas så lätt på foten som just detta med barn. Det är ju något man bara får. Nej förresten. Det är något man SKAFFAR! ”Ska inte ni skaffa barn snart då…” är en fråga som ofta ställs, helt utan tanke på att vissa kanske inget hellre vill, men inte kan. Många planerar att de ska få barn om drygt ett år, för att det passar så bra då, eller det med att ha syskon med två år emellan. Ett barn är inget man skaffar, det är något man välsignas med. Det är verkligen det och för att verkligen förstå innebörden av det så måste man nog ha vandrat ett par mil i dessa människors skor, som kämpat och kämpar, som längtar… För det krävs en enorm styrka och ja, vem vet, kanske är jag själv precis i början av den svåra och långa vägen, kanske är det vi som står där om ett par år undrar varför det inte går. Bara för att jag välsignats med ett barn är det inte säkert att jag blir det med två eller åtminstone inte lika ”lätt”. Jag undrar om jag hade orkat så som ni, kanske hade jag det… För vad gör man inte? För att få det där lilla knyttet i sin famn. Vad ni än gör, ge aldrig upp hoppet! ♥

Kvällen då min systerdotter Welma föddes ♥

Måndagen den 19/7-10 hade jag den stora äran att närvara vid min systers förlossning. Denna upplevelse har berikat mig på många vis och jag är så tacksam över att just jag fick möjligheten. Ett stort minne för livet som jag för alltid kommer att bära med mig. Tack Malin och Jörgen! Nedan följer en liten sammanfattning från denna dag, ur mitt perspektiv sedd.

Som vi väntat på dig lilla fröken… 

Ett par veckor innan beräknat satt vi som på nålar och tänkte att nu, nu kommer hon säkert när som helst. Eftersom de tidigare barnen tittat ut minst en vecka tidigare än tänkt tog vi nästan för givet att denna lilla skulle göra detsamma och Malin kände sig nog snopen om någon när Bf-datumet kom, och passerade.

Dagarna gick (om än i snigelfart) och tillslut även den omtalade slemproppen - Woho! Detta efter ett besök hos barnmorskan vars magic fingers på tappen uppenbarligen gjorde nytta. Det är ju inte helt ovanligt att undersökningar i det skedet kan, om man är mogen, trigga igång förlossningen.

Natten kom och förvärkarna som hon haft ett tag ändrade karaktär och blev allt starkare. 06.45 fick jag ett samtal om att det nog var på gång, varpå jag skrev detta inlägg —–> Direktlänk

Hah, tji fick vi. False alarm! Det blev ingen bebis, bara en riktigt lång dag. Värkarna avtog och ytterligare ett par dagar kom och gick. Jag och familjen bestämde oss för att utmana ödet lite lätt genom att åka hem till Malmö över helgen. Väl där höll jag tummarna för att lillan inte skulle födas men samtidigt tänkte jag att äh, kommer hon så är det menat så och huvudsaken är att allt går bra.

Sent på söndag kväll kom vi tillbaka, tidigt morgonen därpå ringde telefonen igen. Malin som nu var på Bf+6 hade onda och skapligt regelbundna värkar och den ”riktiga” slemproppen hade gått, den var nu riklig och blodblandad istället för genomskinlig. Lite svårt att veta hur lång tid man har på sig så in med Mayia och mormor (som skulle sitta barnvakt…) i bilen och iväg. Väl hemma hos dem åt vi frukost och hjälptes åt att klocka värkar, de var inte helt regelbundna och höll inte i sig så värst länge men egna erfarenheter sade till oss att inte lita helt och fullt på det utan istället gå på känslan.

Dags att åka in!

Malins tidigare förlossningar har varit snabba. Med tvillingarna var hon öppen tio centimeter när hon kom in så med det i åtanke valde vi att åka in till förlossningen ganska snart. Man vet ju aldrig hur det är med trafiken, NÄL ligger en bit bort och någon födsel i bilen ville vi helst slippa. Malin andades på i framsätet, i baksätet satt jag och njöt av att få vara med. Det kändes magiskt.

Framme i Trollhättan! Klockan var nu runt 11.30 och värkarna som under bilfärden lugnat sig lite satte igång igen. Malin fick stanna upp och fokusera vid varje värk vilket gjorde vägen mot sjukhusets entré extra lång. Vi gick mot hissen men valde trapporna, alltid bra att röra på sig tänkte vi. 

I detta läget visste jag inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, ville varken vara i vägen eller ta över Jörgens plats så valde att hålla mig lite på min kant samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att underlätta för de båda. Bära väskor, öppna dörrar etc. Jag tänkte hela tiden på om det fanns något jag kunde säga eller göra för att hjälpa men det var svårt. Malin hade ont, luften var laddad och jag var osäker om hon uppskattade tystheten eller om hon föredrog mina små peppningsförsök. Det är en liten balsansgång det där, att visa sin närvaro utan att på något sätt bli för mycket. Det blev till att agera kamelont.

Jag blir illa till mods när vi går längs de eviga korridorerna, det blir jag ofta när det kommer till just sjukhus. Jag synar skyltarna, den ena sjuka människan efter den andra passerar och döden sitter på något skumt sätt inpräntat i väggarna vi omges av. Personalen stressar förbi i sina vita rockar, det är kliniskt rent, grönt och vitt. Brr! Men så ser jag förlossningsskylten och fylls  av spänning, förväntan, hopp och lycka. Det låter kanske löjligt men jag riktigt känner hur döden försvinner och livet tar vid. Även om jag är väl medveten om att hemskheter sker även här så är energin och stämningen en annan. Jag trivs!

Vi ringer på klockan och möts upp av en trevlig barnmorska som tar oss till undersökningsrum nummer ett. Vi tog i hand och det visar sig att hon heter Stina hon med. Här fick Malin ligga med CTG på magen, ett slags bälte som mäter styrkan i sammandragningarna samt bebisen hjärtljud. Jag och Jörgen höll stadig koll på monitorn och såg hur värkarna kom och blev allt starkare, för att sedan klinga av. Spännande! Efter ca en halvtimma kom barnmorskan tillbaka och nu var det dags för den vaginala undersökningen. The big moment of truth!

Hur mycket hade Malin öppnat sig? En centimeter, kanske tio?

Efter att barnmorskan fått på sig sina handskar blev Malin ombedd att ta ett djupt andetag samtidigt som hon fick släppa ned sina ben åt sidorna, det skulle tydligen vara lättare att komma åt och känna livmodertappen då. ”Ja, då ska vi se här… Här känns mjukt och fint, skulle uppskatta att du är öppen åtminstone tre centimeter”

Tre centimeter, bara tre centimeter? – Tänkte jag, utan att visa min förvåning utåt. Jag trodde faktiskt att hon skulle vara öppen minst sex och det gjorde nog Malin också, med tanke på hennes tidigare erfarenheter menar jag. Men den ena förlossningen är inte den andra lik, det skulle vi allt bli varse nu. Eftersom Malin hade haft värkar länge och faktiskt var på Bf+6 så rådde det inga tvivel om att vi skulle bli kvar. Sammandragningarna var ganska regelbundna men behövde bli starkare, vi blev ombedda att gå ut och gå en timma för att sätta igång det hela ytterligare.

Ut i korridorerna igen. Vi vankade fram och tillbaka innan vi bestämde oss för att gå till restaurangen för att se om de hade något smarrigt att erbjuda. En stor pasta carbonara till mig och en till den blivande fadern. Malin var inte sugen och det kan man ju förstå, hon tog en dricka och petade i sig lite sallad från Jörgens tallrik. Jag kände mig förväntansfull, glad över att det inte gick så himla snabbt denna gången.

En timma gick och vi bestämde oss för att gå tillbaka. Väl där blev vi förda till ett nytt rum där vi minsann skulle få stanna tills Welma var född. En märklig men härlig känsla, minns den så väl från när det var jag själv som låg där och skulle föda för snart ett år sedan – ”Wow, är det verkligen i det här rummet vi ska få möta vårt barn!?” Det blir helt plötsligt så påtagligt för där står plastbaljan så fint brevid sängen, på bänken står vågen och intill ligger måttbandet redo att användas ♥

Vi letar efter en radio men finner ingen, får sedan veta att de inte längre kan ha de ståendes eftersom de så ofta blir stulna. Haha, va? Ofta man orkar tänka p
å att sno radioapparater när man är inne och föder. Hur som helst fick vi ordnat lite musik ändå och det var trevligt. 

Dags för undersökning nr två, lavemang och dusch

Barnmorskan Stina kommer in igen och det visar sig snart vara dags för henne att gå hem, skiftbyte. Skit också tänkte vi varpå vi drog några sköna skämt från Solsidan. Ni vet i avsnitt 10 när det är dags för Anna att föda? Haha, bästa någonsin. 

”Förresten, det kanske så att ni vill ha lite bullfita”
-Öh..
”Bullfita, du kanske ville smaka.. på eh.. kaffe, bullar..”
-Jaha, BULLFIKA!  

Stina passade på att göra ännu en vaginal undersökning innan hon gick - Malin var nu öppen fyra centimeter. En ny barnmorska tog sedan vid, hon hette Liisa och var hemskt trevlig. Vi pratade lite medan Malin var på toaletten. Hon berättade att det inte är så vanligt längre att man tar någon annan än sin partner med på förlossningen men att det är väldigt roligt när det väl händer, det är ju verkligen en upplevelse där få lämnas oberörda.

Hon frågade om Malin ville ha lavemang vilket hon tackade ja till. Jörgen och jag gick ut till kaffeautomaterna under tiden, när vi kom tillbaka var det dags för duschen. Tyckte väl inte att jag hade så mycket att tillföra där inne med dem (hehe) så valde att vänta på rummet. Timmarna gick och det blev mycket vandring upp och ned längs korridoren, det sägs ju vara gynnande att röra på sig. Ibland tog Malin Jörgens hand och kramade den hårt, när han inte var där så var jag det. Känslan att stå tätt intill Malin i denna stund är svår att beskriva, även om vi alltid stått varandra nära storasyster och jag så vet jag inte om den närheten någonsin har varit särskilt fysiskt. Därför kändes denna beröring till en början lite svår, men väldigt speciell ♥

Värkarna tilltog i styrka och började bli rejält onda. Malin öppnade sig ungefär en centimeter i timman och det började talas om eventuell medicinsk smärtlindring. Då Malin klarat sig med enbart lustgas under de tidigare förlossningarna sa hon att hon gärna ville testa det även denna gång, men att det onda fortfarande var såpass hanterbart att vi kunde vänta en stund. Än så länge gjorde värmedynorna som vi fått gott mot värken i ländryggen. Hon hade väldigt ont just där!

Klockan närmar sig 18.00 och det hela blir allt mer intensivt. Malin tacklar värkarna på ett imponerande sätt, av hennes ansiktsuttryck att dömma har hon djävulskt ont. Från och med nu tänker jag inte innan jag handlar, är så fångad av situationen att jag bara flyter med. Jag andas med henne, upplever smärtan igenom henne, masserar hennes rygg tills mina händer domnar bort. Vattnet har ännu inte gått så barnmorskan bestämmer sig för att ta hinnorna – SPLASH! Aldrig förr hade vi sett så mycket vatten, sängen svämmade snart över och ned på golvet rann det, på våra skor och skvätt upp på våra kläder. Haha, inte undra på att lillan varit så aktiv när hon haft värsta badkaret att sprattla runt i där inne. Jag sprang och hämtade en handduk och hjälpte till att torka tillsammans med undersköterskan Alfrida som tillkallades. Jörgen håller Malins hand, hela tiden, samtidigt som han kommer med peppande ord.

En skalpelektrod sätts på barnets huvud, det vill sig inte riktigt och den lossnar flera gånger innan den tillsist fäster. Hon har nog mycket hår, säger jag och ler. Barnmorskan håller med.

Här vet jag inte om Malin hann gå upp något mer men jag tror mig minnas att hon fick sätta sig upp i sängen för att tyngdlagen skulle få göra sitt och hjälpa Welma att ta sig nedåt i kanalen. Malins kropp viker sig av smärta och jag ser genom lustgasmasken hur hon grimaserar, det gör ont i mig. Hon har fruktansvärt ont i ryggen och jag frågar Liisa om hon kan visa mig hur jag ska massera, fasta tryck skulle tydligen hjälpa kroppen att producera endorfiner så det var vad jag gjorde. Fasta tryck! Puh, vad tungt det var. Mjölksyra i händerna var sannerligen något helt nytt för mig men det hjälpte mot det onda och jag kände hur jag växte flera meter. Häftigt!

Jag hade fotograferat hela dagen men valde nu att ta fram och ställa upp videokameran i fönstret väl riktad mot sängen där Malin låg, kände att det snart var dags.

En ny undersökning görs och det konstateras att Malin är fullt öppen men att Welma fortfarande ligger lite högt och skulle behöva komma ned. Malin sätter sig på kanten men känner snart hur hon vill börja krysta. Jag ser hur en stark våg går genom hennes kropp, den där vågen som jag minns så väl. Luften är fruktansvärt laddad och jag börjar skaka. Barnmorskan förbereder sig, ställer fram en skål med varmt vatten och dukar. ”Nu får du trycka på lite, Malin” ”Såja, vad fint!” Jag står intill barnmorskan och följer alltsammans, hur Welma vid varje krystning kommer allt närmare oss, för att sedan glida in igen. 

Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och när jag skymtar lillans hår brister det för mig ”Hon har massa mörkt hår, Malin! Kom igen nu, det är så nära. Du är så jävla bra, gud snart är hon hääär!” Jag ser hur Liisa, den helt underbara barnmorskan, håller varma fuktiga dukar mot den spända öppningen, själv håller jag mina tummar för att Malin ska slippa brista som hon gjorde sist. Det går bra! I bakgrunden spelas Black Eyed Peas ”Tonight’s gonna be a good night”, Malin krystar, Jörgen peppar och jag hejjar. Liisa frågar om Malin kan lägga sig på sidan då det ofta underlättar för barnet att komma ut men i samma stund kommer huvudet. Jag ser ögonen, lilla näsan och den ihopsnörpta munnen. Jag gråter, känner hur tiden står stilla samtidigt som den rusar fram, i takt med mina endorfiner.

Välkommen lilla gumman ♥

I nästa krystvärk kl 19.20 föds vår efterlängtade Welma fram, hon skriker omedelbart och läggs upp på Malins bröst. Lyckan är total! Jag lipar, Jörgen lipar och Malin ser sådär lyckligt lugn och lättad ut, så som man bara gör efter en förlossing. Jag är fullkomligt övervälmad av alla känslor, kommer på mig själv med att snyfta fram ”herregud” tusen gånger samtidigt som jag försöker torka tårarna. Jag kände mig nyförlöst, förstår ni känslan? Jag smekte Malins panna, sa att ”Yes då var det klart! Grattis, du var så bra!” ”Tack”, sa Malin och tittade ned på sin lilla dotter med skinande blick – ”Åh, jag är så glad nu”.

En timma senare njöt vi av goda mackor och varsitt glas alkoholfri champagne. Jag öppnade det rosa kortet som låg på brickan och läste: Vilka var med när jag föddes? Mamma, pappa, barnmorskan Liisa, undersköterskan Alfrida och moster Stina.

Welma 19/7-2010 3720 gram och 52 centimeter.
Tio fingrar, tio tår ♥

Stort tack till den fina förlossningspersonalen på NÄL och tack återigen, Malin och Jörgen, för att jag fick vara med och dela denna dag tillsammans med er.

För snart tretton år sedan fick min syster Malin och hennes Jörgen sitt första barn, Rasmus. När de ett par år senare började längta efter ett syskon till honom fick de klart för sig att de inte alls var så fertila som de först trott. Tiden gick och efter flera års sexy time in bed utan resultat bestämde de sig för att genomgå IVF-behandling, provrörsbefruktning. En resa som kom att bli både känslofylld och påfrestande, såväl fysiskt som psykiskt. Efter utredningar, otaliga undersökningar och provtagningar började Malin med hormonbehandling som innebar att hon varje dag fick ta sprutor på sig själv för att stimulera utvecklingen av äggen som sedan skulle plockas ut och befruktas utanför kroppen. Vid första försöket tog det sig inte, sorg och besvikelse, andra gången gick det desto bättre och sex år efter att Rasmus kom till världen föddes två friska barn – Ludde och Betty. Dubbel lycka! 

Livet rullade på och fem år senare kom påminnelsebrevet om att de resterande fem ägg som legat nedfrusna nu antingen skulle användas eller kastas. Både Malin och Jörgen kände att det var ganska nog med två små och Rasmus just då men trots det kom det som ett slag i ansiktet och tanken på att aldrig mer få uppleva en graviditet igen kändes fruktansvärd och skrämmande definitiv. Speciellt när mammahjärtat ville något annat än hjärnan och fortfarande skrek av längtan. De ansökte om förlängd frystid hos socialstyrelsen, men fick avslag. Tiden gick ut och äggen kastades. 

Att bli fyrabarnmor fanns inte längre med på kartan. Någonstans inom sig visste hon att det fanns en pytteliten chans till barn på ”normal” väg men vågade aldrig tro att det skulle ske, inte efter alla år av försök. Nu var det bara att vänja sig vid den tanken och gå vidare.

Jag kan tänka mig att många av er rynkar på näsan nu men en tid senare tog vi kontakt med ett medium som faktiskt hade en hel del att säga oss. Bland annat att tre stora presenter var på väg mot vårt håll, alla var från pappa och hade rosa snören runt sig. Vi fick tolka det som vi ville men de skulle komma tätt och var och en skulle förstå när just dennes present hade kommit. Han ville bara att vi skulle veta det, sa spåkvinnan. Och vi som inte ens berättat att pappa var död! Jag ryser nu, som alltid när jag tänker tillbaka på detta. Vi hade inte en aning om vad det betydde då, för tre år sedan. Men nu vet vi.  

I juli kom Elsa, i september kom Mayia, i måndags kom lilla Welma – Malin och Jörgens fjärde barn som helt plötsligt (sju år efter tvillingarna) blev till trots en procents chans ♥

Kopierat från Malins graviditetskalender: ”Du blev gravid ungefär Ons 21 okt 2009 (ägglossningen)”.
Ser ni när Welma blev till? På pappas dödsdatum och inte nog med det, på själva tioårsdagen.

Vi har fått våra tre presenter med rosa snören nu, tack pappa. 
Tänk att du visste hela tiden!

En stolt moster timmarna efter förlossningen. Det blir svårt att beskriva med ord hur stort det var att få uppelva detta men jag ska göra mitt bästa i en liten förlossningsberättelse senare. Jag svävar fortfarande på adrenalinmoln, haha. WOW! Detta är något jag alltid kommer att bära med mig och jag är oändligt tacksam för att jag fick möjligheten.

Vem har inte ägnat en tanke åt hur jäkla ont det borde göra att spricka vid en eventuell förlossning? Jag har gjort det och säkert du också. Skräckhistorier om hur man spricker från hål till hål, blod som sprutar på väggarna och hur man bajsar ned sig själv, sin partner och hela rummet - är också vanligt förekommande. Låt er inte skrämmas, säger jag! Jag läste mycket inför min förlossning och av majoriteten av mammor i min omgivning att dömma så skulle jag med största sannolikhet inte känna av om jag sprack, inte heller skulle jag bry mig så värst mycket om ifall jag sket ned mig, inte väl där i stundens hetta. De hade rätt, till viss del, och jag är glad för att jag inte lät mig skrämmas – då hade jag förmodligen inte vågat mig igenom förlossningen vilket hade varit som en smärre katastrof eftersom ungen faktiskt måste ut! Det är liksom end of no return.

Alla förlossningar ser olika ut och det är fullkomligt omöjligt att veta hur just ditt och ditt barns förlopp kommer att se ut innan du är där. Det man kan göra är att förbereda sig så gott det går, fysiskt sett vet kroppen i de flesta av fall vad som ska göras och det enda du egentligen kan göra då är att lyssna på den och surfa på vågen. Har man god kuskap om förlossningsskedet, vad som händer och i vilken ordning (och samtidigt är medveten om att det kan tillstöta komplikationer och därmed sluta upp på ett helt annat sätt än vad du väntat dig, och att det också är helt okej) tror jag på något sätt att det är lättare att ge sig hän och våga låta kroppen ta över och göra sitt. Åtminstone kände jag så.

Jag blev inte rädd (okej lite rädd blev jag) när det helt plötsligt, efter x antal timmars värkar, kändes som att jag skulle till att skita ned mig big time. Jag visste att jag nu var fullt öppen, med endast en liten kant kvar, och att det då är helt normalt att känna så eftersom öppningsfasen nått sitt slut och att bebis vid den tidpunkt tränger sig ned i förlossningskanalen, roterar och trycker bak mot ändtarmen med all sin kraft. Detta visste jag tack vare bra böcker (”Att föda” av Gudrun Abascal och ”Innan du föder” av Anna Wilsby är två av mina favoriter), mina systrar som tidigare gjort samma resa och såklart mitt brinnande intresse för ämnet. Självklart var jag ändå nervös som en gnu och sa otaliga gånger till barnmorskan ”ja nu känns det verkligen som att jag måste skiiiiiiiiiiiiita, då är det på g va? Eller är det något som inte riktigt stämmer? Jo men fan nu skiter jag nog på mig – bara så du vet!”, varpå jag gav henne ett varnande öga. Neeesh, svarade hon med ett leende. Du har ju fått lavemang kära du. Och ja, nu är det på gång. Snart blir det bebis här! Spännande va? Och tro mig, det VAR spännande

Innan bajskänslorna kom kände jag mig supercool. Jag hade fått eda (ryggbedövning) och hade full kontroll över hela situationen, drack lite cola ur lyxigt sugrör och avnjöt tom. lite choklad. Jag var såpass bekväm att jag helt glömde bort alternativt förträngde att bebisen faktiskt skulle ut denna dag, vilket gjorde mig lite ”neeej men vänta här nu” när barnmorskan väl kom in och sa att de skulle ta hål på hinnorna för att påskynda förloppet - Nu var det nära. ”Va, vadå? Nära? Nej! Detta som går så braaa!”, haha.

Hur som haver, hinnorna togs hål på och krystningskänslan kom den också. Det var lite läskigt tycker jag, men samtidigt urhäftigt. Först kom en värk som för mig kändes som ett tryck över magen och ned mot ändtarmen, ett tryck som sedan mynnade ut i en känsla av att bara ta iiiiii. Ni som har bevittnat ett djur födas fram – valpar, kattungar, lamm – ja vilka som helst, vet antagligen hur det ser ut när tiken/honan/tackan ska till att krysta. Det går liksom som en stor våg genom kroppen som inte går att stoppa och det ser nästan ut som att de är på väg att kräkas, men från fel ända.

Jag berättade att jag var lite orolig för själva krystandet och att jag hade skrivit detta i mitt förlossningsbrev som jag helt hade glömt när jag åkte hemifrån (det ligger fortfarande på datan, ej utskrivet, hehe) den morgonen. Sa till barnmorskan och undersköterskan att jag gärna ville ha hjälp genom krystvärkarna, att de skulle cocha mig och vara tydliga med när det var okej att krysta och inte samt att de skulle hålla emot så gott de kunde för att förhindra/minimera bristningar i underlivet. Detta är en mycket viktig del i utdrivningsskedet och något som kan påverka hur mycket du kommer att spricka (dumt ord!), om du ens gör det överhuvudtaget. En bra barnmorska ska instruera dig genom hela framfödandet och det är viktigt att du lyssnar och gör som hon säger, även om kroppen lever sitt egna lilla liv. Be om det innan! Säg att du vill att de ska vara tydliga med när det går bra att krysta och när de vill att du ska hålla igen lite – allt för att inte forcera (skynda på förloppet) utan ge tid till vävnaderna i slidan för att de ska att töjas ut ordentligt. Och ja, det låter faktiskt bra mycket värre än vad det är om ni frågar mig.

Personligen är jag mycket nöjd med personalen på univeristetssjukhuset MAS även om jag såhär i efterhand hade önskat att de berättade för mig att ”nu är huvudet snart ute, nu krävs det bara en eller ett par krystningar till”. Jag trodde nämligen att det var lååång väg kvar, när jag i själva verket bara var en enda liten krystning ifrån min lilla groda. Ibland kändes det som att jag krystade i onödan, att inget hände. Ibland kändes det därför som att jag lika gärna kunde ge upp och slänga in handduken här och nu och sade vid flertalet tillfällen ”nej detta kommer aldrig gå!” (även om jag visste att det skulle gå behövde jag på något sätt deras bekräftelse, deras ord på att det visst skulle gå) varpå de svarade att jo detta går ju toppen, kom igen nu! Hade de bara sagt att huvudet faktiskt är ute så hade jag fått extra energi att krysta den där sista gången. Det kändes som ett brinnande helvete där nere så det var liksom lite svårt att veta hur nära det faktiskt var, sedan gjorde kanske edan (ryggbedövningen) sitt, vad vet jag.

Det var hur som helst en fantastisk upplevelse och nu till frågan om jag ”sprack” eller inte. Ja, det gjorde jag men inte alls mycket. Två stygn krävdes. Att spricka kändes inte och inte att sy heller. Att lägga lokalbedövningen innan däremot sved en hel del men med tanke på att jag i samma stund var fullkomligt tagen av situationen och att jag just blivit mamma till världens mest underbara och friska dotter var det som en fis i rymden.

Vill även tillägga att begreppet ”att spricka” enligt mig är lite klumpigt och onödigt dramatiskt. Det sägs att över 80% av alla försföderskor spricker vid förlossning och med tanke på att de flesta jag känner faktiskt har gjort det mer eller mindre stämmer antagligen siffrorna, som i mångas öron kan låta skrämmande höga. Jag ska inte säga att jag vet helt säkert men till denna statistik räknas antagligen också de som får ytliga små bristningar och skavsår som kräver inga eller få stygn. Rupturer (som inte alls är lika vanligt men nog de vi oroar oss mest över när folk säger att man minsann kan spricka från ”hål till hål”), alltså djupa bristningar i muskel- och huvvävnaden är en helt annan sak och behandlas därefter. Statistiken kan därför vara något missvisande och skapa onödigt mycket rädsl
a. Tänk på det!

Som jag skrev i början av detta inlägg är allt så oerhört individuellt och du kan aldrig veta innan hur just din förlossning ska komma att bli. Jag kan heller inte komma här och säga hur saker och ting ÄR eftersom jag endast kan se det utifrån mina egna erfarenheter. Allt kan man inte styra över men personligen tror jag starkt på att man kan påverka mer än vad man tror genom att vara väl påläst och lita till sin egna förmåga samt genom ett gott samarbete med barnmorskan på förlossningen. Man får helt enkelt lita på att hon gör allt för att ge dig en så fin upplevelse som bara är möjligt, är du fortfarande rätt för att spricka - ta upp det i ditt förlossningsbrev och prata gärna med din barnmorska innan. Säg att du är orolig och att du vill att de ska vara extra noga med perinealskyddet*. Fundera på detta med förlossningsställningar, olika bedövningsmetoder och hur avslut med sugklocka och tång påverkar etc. Låt det sedan bli som det blir, det blir bra!

Förövrigt vill jag bara säga detta: Jag känner de som inte ”spruckit” överhuvudtaget, men även de som fått total sfinkterruptur grad 3. Alla är återställda och har skaffat sig ett andra barn genom vaginal förlossning. Muttan har extremt bra läkekött, haha, det är ett faktum som är säkert! :p

Stort lycka till alla och tro mig, när ni ligger där och krystar och tror att det aldrig kommer att gå. Det gåååår! Och helt plötsligt har ni er skatt på magen ♥

Ni missade väl inte ”barnmorskorna” när det gick på SVT?

*Att utföra ett gott perinealskydd innebär att barnmorskan sakta låter barnets huvud födas fram, låter det tänja ut vävnaden försiktigt. Barnmorskan håller emot i mellangården med en hand och den andra på barnets huvud samt guidar kvinnan i hur hon ska krysta om det behövs. När huvudet är framfött så bör även perinealskydd utföras på den bakre axeln så att det inte är den som skapar bristningen.

Skriver ett litet inlägg mitt i familjelyckan <3

Hejsan på er, hoppas ni mår bra. Här är allt fint – Denna natt gick lika fint som föregående tre. Vaknade runt fem i morse av lilla Mayia som ville glufsa i sig lite (läs mycket – hon är en hungrig dam hihi) käk och efter det sov vi tills vi slog upp våra ögon pigga och helt utvilade. Är enormt tacksam över att det fungerar så bra, visst är jag väl medveten om att ”svåra tider” förmodligen lär komma till oss de också men då det nu gått några dagar känner jag mig så mycket mer trygg med hela situationen, och i min roll som nybliven mamma att jag antagligen kommer att kunna hantera det helt ok.

Första natten på BB och hemma var toppen men samtidigt hemsk. Jag var så himla orolig och vågade inte släppa blicken från min skatt en endaste minut – Tänk om något skulle hända? Usch, hemska tanke. Dessa tankar finns nu också, jämt och ständigt, men ändå känns det mycket bättre och jag känner mig mer lugn inombords. Vi vet nu att nätterna funkar, att hon får i sig mat och att hon är nöjd. Jag börjar förstå hennes signaler allt mer och ja, det kan inte bli mycket bättre.

Många frågar efter en förlossningsberättelse, något jag förstår mycket väl. Personligen älskar jag sådana och jag vet inte huuuur många jag läst i mina dagar och såklart inför min egna dotters ankomst.

Som jag skrev hade jag en väldigt fin förlossning. Visst gjorde det ont att gå med värkar hemma i många timmar, utan att veta om det var på riktigt eller endast en försmak men wow vilken upplevelse det var! Allt annat jag gjort i mitt liv är så blekt i jämförelse. 

Här kommer en sammanfattning, väljer att inte delge er allt in i minsta detalj utan skriver nu om min upplevelse i stora drag:

Det började på dagen den 21 september, sov dåligt den natten och kände mig lite konstig i kroppen. Sammandragningarna hade ändrat karaktär och började även kännas i ryggen – Jag skulle beskriva känslan som ett starkt tryck som spred sig i nedre delen av magen och sedan ut mot ryggslutet. Hade tid hos barnmorskan den dagen, var nära att avboka men tänkte att – Äsch, lika bra att hålla sig aktiv nu så kanske det sätter igång. BM kollade mitt tryck och jag lämnade urinprov för att försäkra mig om att det inte rörde sig om någon äggvita eller liknande. Allt som ut som det skulle – Skönt. Hon sa att hon minsann trodde att bebis skulle komma någon gång denna vecka, hihi, men fick ändå en tid på fredagen för en till koll.

Åkte till… Gissa? IKEA! Haha, vandrade runt där och kikade på prylar, åt en massa köttbullar och kände hur värkarna nog faktiskt blev lite starkare. Stannade upp där bland hyllorna, gjorde lite snygga grimaser under en minut eller så, innan jag åter vandrade vidare och plockade på mig lite nya blommor och annat smått och gott, haha, lite kul.

Kvällen kom:

Jag ville helst stanna hemma så länge som möjligt, tackla det onda ensam tillsammans med min sambo genom andning och dusch. Jag hasade runt här hemma likt Quasimodo i ringaren i notre dame den där kvällen och natten (21 september) men när vi närmade oss morgonkvisten kände jag mig så trött efter 0 timmarns sömn och valde att ringa in till Malmös förlossning. Hade bestämt mig för att bli förlöst i Lund först men vet ni? Det sket jag fullkomligt i nu och ville bara in och få hjälp och stöttning från goa och duktiga barnmorskor. Sagt och gjort, tog telefonen och ringde in – De frågade om jag testat alvedon och dusch ännu (host.. ja!) och sa sedan att vi var välkomna in när vi själva ville.

Packade ned lite prylar i en väska – Toalettartiklar, mjukisar till mig, kläder till bebis, kamera osv. Sedan tog vi taxin – Aotch, bilen körde långsammare än en myra men ändå gjorde det ont som tusan i svängarna, haha. Jag andades på i baksätet så gott jag kunde, tog det lugnt och tänkte på vad som komma skulle. Spänd och förväntansfull höll jag mina tummar för att det var på riktigt och att det inte rörde sig om tråkiga förvärkar. Det kan man ju liksom inte veta när man aldrig fött förr, ellerhur?

På förlossningen:

Klev ur taxin, gick mot förlossning, ringde på klockan. Ut kom en barnmorska som tittade på mig med stora frågande ögon, jag tittade tillbaks. Ja? Tänkte jag… – Hallå, vad tusan vill hon att jag ska säga egentligen? – Fortsatte tankarna, samtidigt som jag hör mig själv säga med ängslig röst ”Ehh joo, jag är här för att föda barn” Haha!

Nämen vad trevligt säger hon med ett skratt, tar mig i handen och följer oss till vårt rum, vårt rum som faktiskt kändes riktigt hemtrevligt och mysigt. Väl där inne frågade hon lite allmänna frågor, tog trycket och lade en ctg över magen för att mäta sammandragningarna. Nu håller vi tummarna sade hon, nu håller vi tummarna för att de värkar du haft inatt har gjort någon verkan. Nervöst. Här låg jag nu och tog emot värkarna som drog över mig likt en våg med jämna mellanrum, såg på ctg:n hur de tilltog i styrka samtidigt som jag hörde min bebis starka hjärtslag. Jag kände mig lugn och fin, nu var jag i trygga händer!

Hade värkarna gjort någon nytta eller inte?

En halvtimma senare (tror bestämt att klockan hunnit bli halv elva) kom världens mest underbara barnmorska in, vi klickade direkt och hon var precis så som jag hade önskat – Varm och jordnära men samtidigt humoristisk och med lite ”go” i. Hon hade nära till skratt och vi kunde munhuggas lite avslappnat och härligt sådär, sådant som gör en lugn och trygg inombords, lite som att ”detta är väl ingen match, vi ska ju bara föda lite barn, det mest naturliga i hela världen, detta kommer gå finfint” – Och det var precis så jag kände! 

När barnmorskan sa: ”Ja men dåså Stina, ska vi se om du har öppnat dig något nu då?” blev alltsammans helt plötsligt lite för verkligt och i mitt huvud tänkte jag nejnejnej samtidigt som jag kutade därifrån men jag svarade ja, med darr i min röst. Jag hade ju faktiskt haft ganska så ont, tänk om det endast var förvärkar? Fy satan, hemska tanke.

Hon undersökte mig och talade med glad och varm röst hela tiden, berättade att allt kändes strålande, att bebis huvud låg i perfekt läge och långt ned, att livmodertappen var totalt utplånad och att värkarna jag hade haft under natten minsann hade gjort verkan – Jag var öppen nästan fem cm.

YES! Vi fick givetvis stanna kvar för idag skulle det minsann bli bebis Nu var det bara att ta emot värkarna med glädje för visst är det väl så att ingen annan smärta i världen är lika vacker. Tanken på att det faktiskt inte handlade om någon farlig smärta utan om en smärta som tillsammans med min kropp skulle hjälpa vårt barn ut till världen gjorde mig avslappnad.

Kanske var det tack vare nålarna jag fick instuckna (Nej det gjorde inte ont!) i huvudet några minuter tidigare, haha, vad vet jag. Akupunktur i den såkallade ”valiumpunkten” som tydligen ska göra en lugn och avslappnad under öppningskedet.

Fick lite snygga sjukhuskläder men blev först ombedd att ställa mig i duschen ett tag – Men va? Tänkte jag, tycker hon att jag luktar illa elllleeerr? Hoho, med lite eftertanke kom jag på att det antagligen var
för att göra värkarna lite lättare att tackla ;p *Ko-ko*

Fick sedan andas lustgas samtidigt som jag fick skön massage i ryggslutet, det var helt okej får jag säga men den där känslan av berusning tycker jag är lite obehaglig. Antagligen var jag inte såpass påverkad av smärtan att jag kände något större behov av att ”komma bort” från verkligheten för en stund.

Ett tips - börja med lustgasen i god tid så att ni lär er att använda den, mycket viktigt om den ska göra någon nytta över huvud taget. Börja andas precis innan eller vid värkens start, dra djupa lugna andetag genom näsan och sedan ut genom munnen. Andas tills dess att du kommer till värkens topp och när den sedan börjar dala lägger du ifrån dig masken. Slappna sedan av och rid på berusningskänslan, som min barnmorska sa.

Värkarna blev nu starkare men jag kunde ändå tackla de utan vidare problem, det var jobbigt men jag kände aldrig att jag ångrade mig, att jag aldrig skulle kunna göra om det eller att jag ville dö. Aldrig, inte ens för en sekund.

Epidural eller inte? – Det är frågan.

Vi pratade fortsatt smärtlindring och jag talade om att jag tar det som det kommer och att jag är öppen för det mesta.

Blir undersökt igen och nu är jag öppen sju cm som går att töja till åtta. Allt framskrider utan problem. Får frågan om epidural som jag först tackar nej till. Ett tag senare ber jag om den, och den kom precis i rättan tid. Narkosläkare kom och gjorde sitt arbete och efter fyra försök satt det en fet nål och slang i min rygg som efter en kvart sprider en varm känsla i hela min kropp. Jag är nu i himmelriket, fullkomligt avslappnad och kan på riktigt vila och dessutom äta och dricka. Väl medveten om att epidural kan stanna upp värkar och krystningsvärkar, att den ökar risken för ett avslut med sugklocka, tång och bristningar i underlivet samt att det kan dra ut på tiden kände jag mig mycket nöjd med mitt val att ta den. Att jag var förberedd och väl påläst tror jag underlättade det hela för mig – Rekommenderas!

Nu var det bara att vänta och hoppas på att värkarna skulle hålla i sig och inte minska i styrka. Allt gick som det skulle och efter ytterligare en undersökning och en tid senare känner jag ett enormt tryck nedåt, antingen var det en fet skitkorv som ville ut nu… Eller så var det bannemig min lilla tjej som var redo att möta dagens ljus! Jag var faktiskt lite osäker om jag ska vara ärlig, haha. Krystvärkarna kom och det var bara att ge sig hän, kroppen skötte alltsammans och allt jag behövde göra var att lyssna på den och följa med, ta i för kung och fosterland och göra mitt bästa för att samarbeta med barnmorskorna som peppade mig som tusan. Mayias pappa stod naturligtvis vid min sida hela tiden <3

Välkommen till världen lilla Mayia:

Nu kändes det som att jag stod utanför min egna kropp, och såg på. Var det verkligen jag som låg där och kämpande? Overkligt. Efter ett antal krystvärkar och säkert några vrål senare föds vår vackra flicka fram och läggs på min mage likt en liten groda. Hon skriker för full hals och lyckan är total! Jag är i chock, gråter stora glädjetårar och kan inte förstå att det är sant. All smärta var nu borta med vinden och helt plötsligt är vi där, vi tre, vår lilla familj. Vad skulle hända nu? ”Får vi verkligen behålla henne?” Haha, ja gud så många tankar.

En stolt och glad nybliven mamma minutrarna efter förlossningen. De där smörgåsarna var de godaste jag någonsin ätit, och aldrig förr har jag njutit så av en kopp kall oboy.

Den bästa dagen i våra liv,
var när du kom <3

~ 090922 ~